2009-01-29

Fem timmar kvar

Yes yes. Flyget går halv sju imorgon. Alltså måste man vara på Skavsta (jodå, än en gång blev det Ryan...) omkring klockan fem. Alltså måste man ta en flygbuss omkring klockan fyra. Alltså måste man ta en nattbuss hemifrån omkring klockan tre. Oerhört flådigt och glassigt sätt att inleda en långweekend i fotbollens förlovade land. Inte.

Två gånger har jag snart åkt nattbuss till stan. Två. En gång i oktober 2006 när jag skulle ta ett alldeles åt helvete för tidigt plan till Aten - dock, tack och lov, från Arlanda den gången. Detta blir tillfälle två. Varför går inte tuben dygnet runt alla dagar? Det är inte 1923 längre och alla jobbar inte fast mellan soluppgång och -nedgång längre. Om jag inte kan ta en taxi? Jodå, visst kan jag det. Men så slösaktig och lat är inte ens jag. Det är inte ens 100 meters promenad till busshållplatsen och bussen går utan byten till Sergels Torg på dryga 20 minuter, varifrån det är cirka fem minuter att knata upp till Cityterminalen där de silvriga regnbågsbussarna rullar ut från. Taxi där vore lite väl, va? Vi sparar den till en skön utekväll senare i vår/sommar istället.


Fokus på fantastisk fotboll. Mål i massor av makalösa Manchester (United). Och en himla massa andra anaforer jag säkert skulle kunna komma på om jag ansträngde mig. Old Trafford, Theatre of Dreams, Manchester, England. 2 februari kl 17:30 lokal tid. Manchester United - Everton. Merseyderby. Jag, Cribba och säkert 70 000 till på Old Trafford. Det kommer att bli en magisk kväll - förhoppningsvis och sannolikt värd allt strul, stress och alla bortkastade pengar.

Bakgrundsstoryn till det sista: på en Halloweenfest bestämde jag och C - som en sån där grej man ofta "bestämmer" - att den här våren var det fan dags att åka över och se United spela. Det hade vi båda suktat efter alltför länge. Så vi gjorde slag i saken i mitten av december och bestämde en match som
1) verkade intressant;
2) spelades på en "bra" dag;
3) vi kunde ta oss till och bo relativt billigt i samband med.

2 februari. United - Everton. Perfekt med måndagsmatch. Man åker till England på en söndag, stannar över matchdagen och åker hem nästa. Ryan dit, SAS direkt från Manchester I A hem. Arlanda non-stop i ordentliga säten - perfekt sätt att avrunda. Allt var frid och fröjd fram till i söndags. Då behagade Everton och lokale storebrorsan Litterpool spela oavgjort i FA-cupen, något som enligt dess antika regler renderar omspel. Alltså flyttades den viktiga (ja) matchen till 31 januari. Småpanik.

Dels tvingas jag missa en och en halv jobbdag extra. Sen fick jag ett helsike den här veckan med att inte sy ihop ett hjälpligt fungerande bemanningsschema för helgen och måndag-onsdag nästa vecka. Dessutom behövde vi boka nya flygbiljetter dit (20 spänn billigare att boka nytt än att boka om), ringa hotellet och fråga om vi kunde byta datum (med resultat att vi får betala ungefär samma pengar men får sämre standard), avbryta incheckningen till första ditflyget, checka in på nytt, köpa biljetter till flygbuss i Sverige och flygbuss i England.

Nu är den stressen över i alla fall. Nästa gnagare är hur hemresan ska lösas. C har tack och lov en släkting som jobbar med att köra luftbuss så han kan glida hem när han vill för rimliga pengar. Jag har inte riktigt samma situation. Och jag är måttligt pigg på att skänka åttahundringen den första biljetten kostade plus ytterligare 2xGustav Vasa till statens flygbolag för en ny biljett. Det går i stort sett på ett ut (och även om jag går back får jag ändå två dagars semester till) att ta tåget till London (och sen tillbaka för hemresan) och bo hos någon man känner - eller t o m, har jag räknat ut, att bo på ett billigt B&B om man lever halvsnålt i övrigt.

Nu är jag förvisso katastrofalt dålig på att leva halvsnålt just när jag har semester, men ärligt talat skiter jag i. Okej, resan gick på 1500 mer än beräknat. So what? Hellre det och faktiskt njuta av det, än att bara bittra över att kasta varenda krona i sjön. Sen är det alltid (okej, men oftast) kul att träffa andras släktingar och/eller gamla kompisar. Framförallt när man gör det utomlands. Av nån anledning.

Soft, nu har jag slagit ihjäl ytterligare en kvart på att redogöra för mitt liv den senaste veckan. Bara cirka fyra och en halv timme kvar nu.

Jag tror jag fortsätter svamla, således. Jag är grymt besviken på vår engelska systerkedja som har ett vansinnigt dåligt (läs: obefintligt) system för att kontakta enskilda butiker. Jag tänkte fjäska till mig en schysst rabatt på en SonyEricsson-laddare "U.K. Standard" mailledes. Det gick inget vidare. Jag får väl helt enkelt knata in i en butik och förlita mig på mitt vanligen så välsmorda munläder. Det brukar generellt gå bra - men chances are, förvisso, att jag springer in i en säljare ännu duktigare än jag själv. Det bådar i så fall inte gott. Sådär, ytterligare fyra minuter till nerräknade.

Jag kommer att vara kontaktbar på Skype från och till, beroende på tillgång till WiFi-spots i Manchester och London. Annars, vänligen ring inte. Ha det bra. Det ska jag ha. Två minuter till borta.

Ärtor.

Etiketter: , ,

2009-01-25

That's How You Run a Country

På Ansiktsboken finns en störtskön applikation vid namn Nations där man kort och gott skapar sin egen stat. Du får välja namn, statsskick (mitt land Lightbulb är naturligtvis en Timokrati - ja, med versalt T), valuta, klimat etc.

Sen baseras utvecklingen av ditt land; tillväxt, befolkningsökning och så vidare på hur du väljer att hantera olika issues som uppkommer. Jag har lirat på det här ett tag nu och är rätt stolt över saker som 0% arbetslöshet, totala tillgångar på i skrivande stund nästan tolv biljoner (heter det så, när de första siffrorna följs av tolv andra?) dollar. Men mest gillar jag "attributen"; man kan skärskåda hur landet sköter sig inom specifika områden. Som synes nedan prioriteras viktiga saker i Lightbulb...

Etiketter: ,

2009-01-22

T-shirts

Eftersom jag lökar hemma med ett enda mål: att bli "fully restored" så tillbringas mycket tid på det globala nätet. De senaste dagarna har jag inventerat de många sidorna som säljer T-shirts med roliga och(/eller) provocerande motiv. Insikten om att jag nästan bara har skjortor i garderoben numera och bara en handfull t-shirts (rena "undertröjor" räknas inte) och ett par hoodtröjor, var inte så kul. Fråga mig för tre-fyra år sedan så kanske jag hade två, tre skjortor och i övrigt enbart motivtryckta t-shirts eller hoodies.

Favoriten är som alltid T-shirt Hell (...where all the bad shirts go) men jag tyckte att det kunde vara värt att snoka runt och se om man kunde hitta fler ställen. Det fanns en hel del.

Problemet är bara att de allra flesta bra sidor är hemmahörande i det där stora Obamalandet. Ett land vars valuta har skjutit genom taket jämfört med den svenska peson. I somras kändes det som ingenting att handla tishor för 20 dollar styck - vill man ha sex-sju åt gången (det vill man, fraktavgifterna kostar hund) är det en markant prisskillnad när det skiljer 2,50 per dollar.

Vad göra? Spana in brittiska motsvarigheter förstås! Dels ligger pundet bara i cirka 11,50 (I know, jag dödssläpade mig upp ur sängen och växlade inför pilgrimsresan till Old Trafford idag), dels kostar frakten oftast mycket mindre (sex pund på den order om tre tröjor jag slutligen lade) och dels slipper man /riskera/ den där satans jävla tullavgiften då Brittland är medlem i EU.

Hittade som sagt tre sköna tröjor. Två softies som kommer att förgylla sommaren och en som jag bara inte kunde motstå och som jag säkert kommer köpa fler (varianter) av:


Under 700 pix för tre tröjor inklusive frakt, med åtta dagars beräknad leverans. Det är definitivt ett helt okej pris. Mer än så, till och med.

Etiketter: , , , , ,

2009-01-20

...och jag hade rätt igen

I mitten av oktober 2000, alltså för lite drygt åtta år sedan, hade vi i min klass på högstadiet en särskild uppgift i samhällskunskapen: håll ett föredrag om ett aktuellt ämne och starta en relaterad diskussion efteråt.

Jag valde givetvis, fascinerad av det stora landet som jag var redan då, att summera Clintons presidentperiod och prata lite om Bush, Gore och det stundande valet av Clintons efterträdare. Den följande diskussionen skulle startas med en halvprovokativ fråga. Jag valde (även om jag tror att jag ordagrant formulerade den annorlunda, det minns jag inte hundra) när får USA en president som inte är en vit man? som startfråga.

Klasskompisarna (många ännu mer vänster än till och med jag själv vid den tiden) var i stort sett överens om att "det kommer ta låååång tid" eftersom "USA är rasistiskt" och så vidare. Att man inte riktigt trodde det, köper jag än idag. "Ingen" kände till Obama, Palin - eller kände Hillary som något annat än Bills fru - till och med Ralph Nader kändes nästan som ett mer trovärdigt alternativ på 1600 Penn. Av.

Jag höll dock inte med majoriteten (déjà vu?) - redan femton år gammal förstod jag (eller åtminstone tyckte jag mig förstå, det är väl egentligen inte så mycket man egentligen hajar vid den åldern även om man tror att man vet allt?) de mekanismer som spelade i USA; hur landets historia avspeglades i det som händer idag (eller hände för åtta år sedan). Jag försökte föra fram min synpunkt att vit-medelålders-man ändå inte är norm till den extrem i USA som det är i Sverige. Jag föreslog förvisso inte 2008 som årets år, men att det 2012* skulle kunna utropas en kvinna eller någon av asiatiskt, latinskt, afrikanskt eller karibiskt ursprung till valvinnare kändes inte orimligt.

Idag är det 20 januari 2009, Inauguration Day för Barack Obama - svart, kanske du missat det - Förenta Staternas 44:e president. Jag tycker mig se mönstret gå igen: jag var "ensam" om min åsikt då - men historien gav mig rätt.

(Och nej, för en gångs skull är jag inte sarkastisk.)

* Ingen trodde att Bush skulle sitta åtta år, men däremot att näste kille skulle göra det...

Etiketter: ,

2009-01-18

Bra skrivet

En av de mest koncisa kommentarer jag någonsin läst om Mellanösternkonflikten (som den israelisk-palestinska fnurran brukar kallas) kommer från Unga S-kvinnors ordförande Tara TwanaNewsmill:

De palestinska kvinnorna attackeras varje dag från två håll; av Israels missiler och av Hamas ideologi.

...och det är väl det som i mina ögon lyfter henne till den klart mest sansade röst som höjts hittills. (Åtminstone från vänster, även om fanatiker på konfliktens båda "sidor" undanbedes.)

Etiketter:

2009-01-10

The Web Genius

Bäst på nätet just nu: Akinator - The Web Genius. Sjukt bra 20 frågor-sida där anden i lampan frågar klassiska ja/nej-frågor för att lista ut vem du tänker på. Det är inte bara en gång jag tänkt den här fixar han ALDRIG!, för att sekunden senare stå med hakan vid knäna.

De enda av mina tanketroll sidan inte fixat hittills är:
  • Joe Sakic (gissning: Wayne Gretzky

  • Prinsessan Lilian (gissning: Madeleine)

  • Gud (gissning: Allah)


  • Men å andra sidan fixade han utan problem (och på max 20 frågor) exempelvis följande:
  • Selma Lagerlöf

  • Ronald Reagan

  • Blondinbella

  • Zlatan

  • Alex Ferguson

  • Micke Persbrandt

  • Jay Leno

  • Tzipi Livni

  • Jon Arbuckle (Gustafs husse)


  • Mycket nöje!

    Etiketter: ,

    2009-01-08

    Gaza, inte Bromza

    Låt mig bara inleda med följande: jag hatar krig. Jag hatar krig, vapen, slagsmål och allt annat tänkbart våld som inte utförs med den i mina ögon ovillkorliga nödvärnsrätten som grund.

    Fortsättningsvis vill jag bara säga att jag håller på att spy på den mediala intifada som råder i Sverige (och säkert hela världen - men jag läser inte särskilt många utrikiska tidningar regelbundet) nu. På debatt- och ledarsidor, kulturuppslag (framförallt!), insändarplats och i TV:s morgonsoffor. Överallt pratas det om Stora Stygga Israel, deras "omänskliga" attacker och "vidriga" politik. Israelkritiker och/eller -hatare syns och hörs överallt. Palestinas (eller snarare Hamas) kritiker sparkas från statliga verk för sina åsikter.

    Sorry, men den riktiga världen är ingen Bamsetidning. Den som är stark måste inte alls nödvändigtvis vara snäll. Inte om den klene jäveln i sammanhanget ideligen skjuter Qassam-raketer mot den starkes bostad.

    Jag betvivlar egentligen inte för en sekund att Israels offensiv är allomfattande, hårdför och extrem - men jag har ärligt talat svårt att tro på "övervåld" när vi stuffmatas med den infon i varannan mening, i varje tidning. Det känns ungefär som när en politisk rörelse ständigt bräkar sitt huvudbudskap, för att det ska sjunka in hos folk - för att göra sina åsikter till de rätta, oavsett den egentliga sanningshalten. Jag lider med de som förlorar sina barn, föräldrar och vänner - självklart. Men - svensk media blockerar mycket av mina sympatier för de civila dödsoffren (på båda sidor). Cyniskt? Visst, men sorry: även civila dör i krig. Vapenvila; vapenstillestånd och - helst - verklig fred är naturligtvis ALLTID (ja, ALLTID!) att föredra, om valet ges. Då slipper man civila offer. Nu är dock så inte fallet. Nu råder krig. Och jag har en dagishemlighet att avslöja för den samlade svenska press- och vänstermaffian: Det är inte ens fel att två träter. Hört den förut?

    Och, för att vara ännu mer krass och cynisk (dock inte mer cynisk än de Hamasföreträdare som bör hållas ansvariga för vapenvilans uppbrott): Klart som fan att Israel inte kan avstyra attacker mot områden där någon annan säger just här kan ni väl låta bli att bomba?
    (IQ-test för kommunister: gissa var Hamasföreträdarna skulle gömma sig om en eller flera byggnader utsågs till fredade zoner?)

    För att ta en till synes abstrakt jämförelse:
    I Sverige bor svenskar. I Norge, Finland, Danmark och baltstaterna bor huvudsakligen olika grupper av folkslaget nordeuropéer. Etniskt och kulturellt ganska lika folkslag, men det finns en historisk och antropologisk fiendskap mellan folkslagen (även om den i dagsläget mest existerar på regeringsnivå).

    För något år sedan uttalade sig Finlands president Vanhanen om Sverige med orden det borde utrotas från världskartan! och det är ungefär alla andra grannländers officiella eller inofficiella ståndpunkt också.

    Om inte dagligen, så åtminstone veckovis eller månatligen, roar sig en cynisk, dansk rörelse kallad Normo (Nordeuropeiska motståndsrörelsen) - vilken nyligen också framröstades till styrande parti i Danmark, mest tack vare sin antisvenska agenda - med att urskillningslöst avfyra missiler och raketer mot södra Sverige och då främst de skånska städerna.

    I södra Norge har nätverket Gudapartiet sin bas. De samarbetar tätt med Normo och proklamerar ofta för den som vill lyssna att svenskar är avskum, att det är alla nordeuropéer och troende kristnas plikt (oavsett vad den enskilde nordeuropén tycker och tänker) att mörda dem som råttor. För något år sedan barrikaderade de sig några städer alldeles vid riksgränsen och började skjuta in mot svensk mark. Återigen, helt urskillningslöst.

    Till slut tröttnar svenskarna och dess regering på de ständiga verbala och paramilitära attackerna. Alla svenska partier sluter upp bakom regeringens ståndpunkt att slå tillbaka. Sahlin och Reinfeldt visar större enighet än de eller deras partier någonsin gjort förut. Sverige har tappat tålamodet med att ständigt hotas av förflugna raketer, den allmänna psykiska press det utgör att Finland kan ha utvecklat kärnvapen att användas mot Sverige (eller Storbritannien, Sveriges till synes enda vän på världskartan).

    Sverige slår tillbaka. Man börjar med att bomba Ålborg och Köpenhamn. Sen tar man vattnet och Öresundsbron och iscensätter ett fullskaligt krig. Man vill helst inte att vanliga, hederliga danskar ska behöva stryka med - men man har helt enkelt inget val. Minsta tecken på svaghet så kommer de nordeuropeiska staterna och terroristgrupperingarna att likt en kamphund ta det som en invit att hugga till. 90% av svenska folket stöder kriget även om de helst vill leva i fred (och ifred). Svenskarna orkar helt enkelt inte mer.

    Man gläds åt att äntligen kanske omvärlden inser vår desperata situation, när vi till och med tvingas skicka in våra knappt byxmyndiga militärer i fullskaligt krig. Icke sa Nicke. Resten av världen tävlar i att högst och skrikigast fördöma "det svenska övervåldet":

    Sverige har dubbelt så många invånare som Danmark!

    Nordeuropéerna var där först! Sverige ockuperar dansk mark!

    Det var Sverige som började, de kan inte kalla det självförsvar!

    Sverige får inte slå lilla Danmark, de har ju stöd av stora, starka Storbritannien!"

    ...och från Storbritannien hoppas de saktmodiga svenskarna på kanske lite, lite stöd. Nepp. Knäpptyst. Åtminstone till den tillträdande premiärministern skruvar obekvämt på sig och ger en enda kommentar till media: Om skolor bombas och civila skadas, är det olyckligt. Det är allt.

    Utsatt läge? Icke då. Vi förtjänar det bara, eller hur?

    Allvarligt - det får mig att kräkas.

    Etiketter: , ,

    2009-01-04

    Den icke-religiösa staten

    Att staten inte ska ta ställning för eller mot en eller flera enskilda religioner eller livsåskådningar, det är de flesta överens om - åtminstone i Sverige. Tror jag, i alla fall. Låt mig uttrycka det såhär istället då: den sekulära statsapparaten gör sig bäst i par med ett annars liberalt, demokratiskt statsskick. Det finns mig veterligen inga demokratiska länder som (formellt) bygger på gudomligheters styre. Oavsett hur mycket man predikar gudarnas stöd för någon kandidat eller något parti i valrörelsen så är varken Italien, Indien eller Irland (bara I-länder... =) - eller för den delen USA - direkt några teokratier, för att ta några exempel.

    Vad de flesta dock inte vet, är varför de offentliga maktinstitutionerna måste vara sekulära. Egentligen är det jäkligt enkelt. I Sverige (som kristet land) skulle våra maktens boningar implodera om man applicerade ett bibliskt fundament på den verksamhet som försiggår där.

    Tänk dig själv att i domstolsbyggnader sätta upp budskap som Du skall icke ljuga... kom igen, liksom. Ska en advokat inte kunna göra karriär i det här landet?

    Kändisar, journalister eller andra makthavare skulle också tvingas uteslutas ur verksamheten efter att de haft begär till sin nästas hustru, oxe eller åsna (eller vad/vem det nu är de haft begär till när den sjunde torsdagsölen kickat in).

    Men framförallt skulle det bli anarki av hela landet efter att alla politiker tvingats avgå då de en masse, upprepat och helt uppenbart brutit mot Du skall icke stjäla...

    Etiketter: , ,