Dag tva: Bratislava-Wien

...och en liten bit om att klockan ar typ ingenting och jag sitter i Hotel Geblergasses lobby i Wien och knackar in de här raderna pa ett tangentbord utan ett sant där a med ring ovanför och där y och z "bytt" plats jämfört med svenska tangentbord. I övrigt ser det ut precis "som vanligt". Oerhört förvirrande.

Wien är en fantastiskt vacker stad. Som vi konstaterade redan pa sparvagnen till hotellet; "jag är ju inte arkitekturintresserad, men här skulle jag kunna bli". Tyvärr upptogs en stor del av gardagen av ett mindre skyfall, sa den senare halvan av var sightseeing i Wiens "core zone" gjordes per ringlinjessparvagn men det funkade det ocksa. Vi hann se bade Schwedenplatz och parlamentet (manga kort, vilket snyggt byggnadsverk!), en massa kyrkor och till och med österrikiska män i mustasch (ni vet, de som gjort sa mycket för mänskligheten).

Till lunch/middag blev det naturligtvis wienerschnitzel med "classic Austrian potato salad" - riktigt gott. Dryck till det för mig nagon slags mixtur av 60% lemonad och 40% österrikiskt öl - gott - och för Alex en spritzer pa lokalt vin och sodavatten.

Vi hann ocksa med att besoka ett klassiskt österrikiskt café där vi förlustade oss pa chokladbakelse med den där kompositören i hästsvans pa (de är inte alls galna i honom här, oh no...) och den godaste tiramisu jag ätit i hela mitt liv.

När regnet inte ville upphöra retirerade vi till hotellrummet med en pase godsaker fran lokala snabbköpet (ölprinskorv - salami snacks; frukt (honungsmelon, kiwi och jordgubbar och Mozartkulor - saklart) och en citrongräsläsk respektive Bacardi Breezer.

Att vi överhuvudtaget lyckades komma till Wien är i och för sig en historia i sig själv. Att ta sig till Hlavná Stanica, centraltagstationen i Bratislava, var inga problem. Tricken gick hundra meter fran hotellet och raka sparet. Väl där var det heller inga problem att se när och var taget skulle avga.

Vid biljettluckan fick vi först köa i cirka hundrasju dagar - medan alla andra köer gick snabbare. Jag gissar att tantens indiannamn är Hon-som-jobbar-langsamt...

Till slut bytte vi kö - och kom fram tidigare. Artig som jag är, börjar jag med ett leende och Hello! Do you speak English? Till svar far vi - en huvuskakning. Jag haller pa att explodera, men andrar mig pa en sekund och gar igenom spraken jag atminstone borde kunna bestalla en biljett pa i huvudet: Deutsch? Français? Espanol? (Sen tog det stopp.) Huvudskak pa alla. Sa jag säger bara "Wien" och haller upp tva fingrar, samtidigt som vi far hjalp av en gubbe som (säkert inte helt utan viss förnöjsamhet) talade bade engelska och slovakiska att fa veta att biljetterna galler för alla tag till Wien. Hundra spänn styck. Skitsamma. Nu kör vi, typ.

Vi tackade för hjälpen, tog vara biljetter och gick för att lämna staden där officiell tagpersonal i en lucka märkt International tickets (!) inte pratar engelska.

Men först köpte vi äkta slovakisk (sic!) frukost: varma mackor med lök och kyckling respektive fläsk. Gott som fan.

Over and out för nu, vi maste börja dra oss mot Südbahnhof. Tjing.