2010-01-07

Slöfock

Det är jag det. Jag bloggar inte så mycket, som du säkert märker. Om du inte kan få nog av resultatet av mina tangenttryckningar, rekommenderar jag den nystartade bloggen för The Mobile Crew. Vi är glada mobilentusiaster som bloggar om stort och smått angående bärbar kommunikation.

Check us out!

Etiketter: ,

2009-12-07

Är du skeptisk?

Dagens språkkurs för onlinekommenterare/-skribenter:

När du tycker/tror att ordet du borde använda är skepticism, skriv skepsis. Annars blir det förmodligen fel.

Etiketter:

2009-11-05

Det är fint att peka - del II

Då kör vi igen. Sedan första texten under den återkommande rubriken Det är fint att peka har jag hunnit avverka två av marknadens verkliga toppmodeller just nu. Recension enligt beprövat mönster följer nedan.

HTC Hero, september-


Betygsskalan går som bekant från 1-10. Slutpoängen är den sammanlagda summan av alla delbetyg. Alla betyg är givetvis helt subjektiva och det är jag som privatperson som sätter dem.

Skärm: 7
Jag blev mycket positivt överraskad av skärmen; HTC har inte direkt varit marknadsledande på den fronten. De är det förvisso inte nu heller, men jag fick mer än jag förväntade mig. Mycket mer. Dock är skärmen inte så känslig som en kapacitiv skärm måste vara för att det ska vara värt att bygga in en sådan. Gällande färgåtergivning och bildkvalitet har Samsung med sina nyare toppmodeller höjt ribban och även om Heros skärm är "mer än bra" är det fortfarande stor skillnad.

Prestanda: 7
Processor på dryga 500 MHz - klart godkänt men inte nödvändigtvis mycket mer än så. Telefonen blir gärna lite trött om man har mer än 4-5 program up-and-running åt gången. Batteritid med normal användning enligt mitt mönster: omkring ett dygn. Snarare "drygt..." än "knappt..." - fullt godkänt. Dessutom med tanke på att Hero oftare ligger uppkopplad än de flesta andra telefoner jag har/haft. Den faktorn enskilt höjer betyget från sex till sju.

Användarvänlighet: 9
För mig själv - som jag betraktar som en tämligen erfaren användare - är den alldeles strålande med endast två klagomål: Applikationen Scandinavian Keyboard (för att få åäö med endast ett knapptryck) är brutalt seg. Inte minst vad gäller autorotationen. Skärmen reagerar som sagt inte hundraprocentigt varje gång. I övrigt: helt enkelt strålande - när man väl är inne i systemets uppbyggnad och "syntax". Den processen tog några timmar för mig - jag vet inte hur lång tid det kan tänkas ta för "normalanvändaren". Gränssnittet som lagts ovanpå Androids grundutförande, HTC Sense kan vara det bästa jag sett. Ever. Det får betyget att tippa över från åtta till nio.

Kommunikation: 9
Enkelt att synka kontaktlistan med allt möjligt: Zyb och Outlook naturligtvis - men dessutom Gmail och Facebook. Detgår snabbt att bläddra genom såväl kontaktlista som favoritkontakter. Dessutom har den ett "smart sökning"-system liknande det som HTC:s Windowsmobiler haft tidigare. Och inte minst: istället för programgenvägar på något av de sju (!) skrivborden kan man ha snabbknappar för att öppna, ringa eller SMS:a en eller flera kontakter. Samtalskvaliteten är bra och en enda sak hindrar full pott: den är ingen höjdare tillsammans med ett flertal av de bluetooth-headsets jag testade den med. Den spöar naturligtvis skiten ur Apples telefon på den fronten - men jämfört med de tre jättarna (finnen, svensk-japanen och koreanen) är det långt ifrån.

Musik och film: 7
Precis som 5800 (förra recensionen) är det ett snitt av att Hero är värd omkring 9 för musik men inte mer än 5 för film. Den klarar inte särskilt många videoformat och nån vettig spelare för andra format än typ .mp4 går inte så bra. Konverteringar är liksom inte min tekopp. Jag gillar run-and-go. Att man kan ha en mycket väl fungerande och intuitiv Spotify-applikation (där man kan cacha filer och spellistor!) drar naturligtvis musikbetyget till oanade höjder - men däremot är den ordinarie spelaren inte mer än medelmåttig.

Kamera: 7
5 megapixel med autofokus och rätt schyssta bilder - men bara i dagsljus. Bra. Inte mer. Inte mindre.

Bärbart kontor: 10
Förinstallerat QuickOffice (Word-, Excel- och Powerpointfiler) plus Acrobat Reader för .pdf. Enkelt att läsa mail, går snabbt att plocka hem och är smidigt att redigera och/eller bifoga bilagor. Och det går snabbt, så länge man har WLAN- eller HSDPA-uppkoppling tillgänglig. Kalendern är superbra oavsett om man väljer att köra den mobila varianten av Googlekalendern eller "bara" som just en mobilkalender. Snabbredigerad, enkelt att proppa varje post full med detaljer och allmänt smidig att använda. Lägger man dessutom kalendern som en "full screen widget" på ett av skrivborden blir det nästan bättre än full pott. Hero som arbetsmobil? Yes box!

Övrigt: 8
Helt OK GPS med - såklart - Google Maps. Tusentals extraprogram med hjälp av Android Market, helt öppet operativsystem vilket möjliggör en massa roligheter i de här extraprogrammen, som att de kan integreras med mer eller mindre vilken funktion som helst i telefonen.

"Out of the box"-upplevelse: 7
2 GB minneskort med en massa upptaget utrymme (vilket gör att man i princip måste köpa ett större för att kunna utnyttja telefonen fullt ut); inte en separat laddare och datakabel; ganska trist headset. Och that's it. Däremot startar telefonen upp snabbt, installerar svenska menyer och konfigurerar sig väldigt snabbt. Dessutom den positiva överraskningen med skärmkvaliteten jag nämnde tidigare. Mycket fabriksladdning på batteriet, så man kan leka länge innan man måste ladda den. Sammanfattningsvis: Boxen är en besvikelse, telefonen i sig är superkul att bara dra igång.

Total poäng: 61/90

SonyEricsson Satio, oktober-


Skärm: 8
Stor, fin färgåtergivning, snyggt gränssnitt, mycket bra respons. Bland de bästa resistiva skärmarna jag någonsin haft förmånen att få peta på: det räcker inte att nudda vid skärmen men man behöver inte alls lägga mycket kraft bakom fingertoppen. Nice! Saknar egentligen bara den "fulländade" färgåtergivningen som Samsungs AMOLED-skärmar som sagt skämt bort mig med.

Prestanda: 8
Klart godkänd batterikapacitet givet den 3,5" stora skärmen. Över ett dygn med filmtittande, musiklyssnande, fullsynkad Exchangemail, webbsurf och naturligtvis fotande och vanlig kommunikation. Är överlag så snabb som man kan begära av Series60 v5 men i ett fåtal operationer är den rätt så seg - och då är det rejält. Klarar utan problem sju, åtta öppna program och applikationer utan att det påverkar upplevelsen mer än någon enstaka procent.

Användarvänlighet: 8
Kan man Series60 är telefonen mycket användarvänlig. "Flikarna" funkar supersmidigt både i användning och inställningar/justeringar. Kan vara lite bökigt att hitta vissa nördinställningar. Bläddrandet bland bilder (och kameran är ofrånkomligen en av huvudpunkterna med Satio) är otroligt trevligt - utom när man ska titta på en bild långt "bak" i trädet.

Kommunikation: 9
Kristallklart ljud, funkar bra med diverse bluetooth-headsets från olika tillverkare, snabb att koppla upp samtal och mycket trevlig att SMS:a med.

Musik och film: 8
Lysande bra som musikspelare. Som filmspelare... well, som alla andra Series60-enheter så är man mer eller mindre hänvisad till .mp4-formatet (tills CorePlayer eller liknande släpper en version för v5). Dock uppvägs detta rätt så kraftigt (jämfört med ex Nokia 5800) av den stora, klara skärmen i 16:9-format och av det faktum att man via PlayNow Arena with Movies får "gratishyra" upp till 60 filmer under första året man har telefonen. Må vara att det kanske bara är en eller två av de fem som varje månad läggs upp som man vill se - men ändå. Det är enkelt att ladda ner, enkelt att lägga över i telefonen, enkelt att starta upp och förvånansvärt bra kvalitet och filmupplevelse.

Kamera: 10
En mobilkamera kommer aldrig att kunna ersätta en riktig digitalkamera!

Bullshit. Satios kamera spöar rent ut sagt skiten ur min 7 Mpix Canon Ixus. OK, Sation har kanske inte optisk zoom men så pass stora som man kan få bilderna, kan man definitivt beskära dem i datorn senare och ändå få ett mer än godkänt resultat. Naturligtvis kommer det komma ännu bättre mobilinbyggda kameror men som läget är nu har jag inte sett en annan mobilkamera som ens är i närheten av kvalitet, färgåtergivning, inställningsmöjligheter och så vidare. Trots den enastående kvaliteten är den också snabb. Därför full pott.

Bärbart kontor: 7
Kalendern är snabb och strålande bra, likaså e-posthanteringen. Adobe PDF Reader finns. QuickOffice är installerat men enbart en prova på-version. Snålt. Hade det varit fullversion hade betyget varit nio eller tio. Mycket tack vare tangentbordet. Också ett litet avbräck att det i vissa inmatningslägen är onödigt omständligt att växla mellan orientering samt siffer-/bokstavsläge.

Övrigt: 6
Utbudet på extraprylar på PlayNow Arena är än så länge rätt snålt. Och trots att operativsystemet är mer eller mindre helt öppet får man en känsla av att telefonen är rätt o-modifierbar. Trist på en telefon som ju faktiskt är raka motsatsen till det. Och trist på en telefon som i övrigt ger ett så bra intryck.

"Out of the box"-upplevelse: 8
Stort minneskort i lådan, snabb konfigurering, mycket fabriksladdning i batteriet och det är i stort sett bara att sätta igång så fort man har byggt ihop den. Få inställningar som måste till. Något seg i själva uppstartsfasen men annars - pang på. Högt betyg.

Total poäng: 72/90

Etiketter: , ,

2009-11-04

Det verkliga problemet

Daniel Ådin, lärare från Skellefteå, figurerar idag i Expressen då han - som aktiv socialdemokrat - haft en "anti-alliansen"-fråga på ett prov i samhällskunskap på gymnasienivå.

Det är klart att det i någon mån är förtäckt propaganda och att det är onödigt att prompt skriva "den borgerliga regeringen" (min kursivering) men vafan - elever som läser samhällskunskap på gymnasienivå ska väl ha fått lära sig att vara tillräckligt källkritiska för att kunna se nyanserat på en sådan fråga? Särskilt som avsändaren är helt öppen med sina åsikter. Vore det inte värre om Ådin var garderobssosse? Eller borde han inte få ha någon åsikt alls?

Det verkliga problemet är ett helt annat: provet som Expressen publicerar en faksimil ur (har inte kunnat hitta i läsbart skick online) i pappersupplagan är späckat med språk- och stavfel.

En motherfrikking lärare ska inte ha fel som att använda Engelsk Rubriksättning (med multipel versal begynnelsebokstav) på ett prov - framförallt inte mitt i löpande text. Citationstecken ska användas där det är motiverat. Bindestreck är inget man hoppar över bara för att man känner för det.

Jag minns inte den exakta formuleringen men den löd ungefär som följer: "Varu/tjänstemarknaden, Arbetsmarknaden och bostadsmarknaden är tre viktiga marknader för 'vanliga människor'. Utgå från dessa och diskutera hur en Renodlad Marknadsekonomi skulle fungera (...)"

Att en lärare får tillåtas misshandla språket så och dessutom tillåts visa sådan vårdslöshet för sina elever... DET, är fan inte okej.

UPPDATERING 5 NOV: Malin Siwe skriver kolumn i DN idag på samma tema - med ungefär samma slutsats. Men kom ihåg var du läste det först...

Etiketter: , , ,

2009-11-03

The Journey from Hell continues...

Friday started out in the way of the Thursday (if you read my previous post, you ought to be gasping right now).
I got up at 5:45 (I don't even have those numbers on my watch) to be able to take a shower and not-not-not
miss my train. Better thirty minutes too much time, than thirty seconds too little, I figured.

I skipped the supposedly awesome breakfast included in my expensive hotel stay (instead I spent 2 euro extra
on an "okay" cappuccio at the station). Afterwards, I localize my train on the departing screens and go look for
platform 16. OK, that was easy, and oh, look - my train is already in and boardable! Let's see now, where is
car 1...? Oh... at the far back (where I am) is car number... 9. That's quite a stiff morning walk when you're
tired as hell (again; consult last post if you don't understand why).

I get on the train and figure that at least for some short time I'll have the compartment for myself, so I can
unpack the things I need for the ride in my own pace, stove my stuff where I want it and so on. And then my
possible co-compartmentees will have to play my game instead of the other way around. Nice.

The clock ticks toward and past seven. Five past. Ten past. What's this now? Ah, there, the familiar jerk of
a train starting up. But, no.

Screechy message in the train's loudspeaker system (probably installed by Mussolini or at least in his days)
in a language I'm too tired to try and hear out the few words I might understand. I get up and look for someone
with the Tren-motherfreaking-Italia uniform to get some information on what's happening.

The conductor doesn't speak much English, but enough to let me know that it's "something wrong" with "the...
the... motor---wagon..." and that we will suffer "a small delay" - AN HOUR.

I just started laughing. Out loud. For real. I'm tired of getting mad at things not going my way. So I just laugh,
head back to my compartment and flip up my laptop. Batman and the Joker make good company. Any day preferred
over Trenitalia personell, at least.

75 minutes late I arrive in Florence and after just a few detours and a 1 km walk that became about 2,5-3 kms,
I arrived at the hostel. I've never been so happy to spot a couple of random federalists...!

(Then of course my room key didn't work and there are only classic hostel four-posters in the room and so on
and so on, but what the hell. I'm here and I'm gonna have a ball!)

2009-10-29

The Journey from Hell

(IN ENGLISH, BECAUSE I WANT TO TELL MY FELLOW JEFFERS ABOUT THIS, BUT I DON'T HAVE THE ENERGY TO RE-TELL
EVERYONE I WANT TO HEAR IT IN JUST A COUPLE OF DAYS...)

Woke up this morning, feeling seriously better than yesterday and even a bit better than Tuesday.

I'm thinking "fine, this day might be the start of something good!"

Booooy, was I wrong...

it starts off with me, having done all the small pre-errands that are always necessary when going away for a while,
re-entering the Stockholm Central Station about 20 minutes before the airport shuttle takes off (and of course
it's between this and the next one that the only more-than-half-an-hour-gap of the day is set), my backpack's
right shoulder strap bursts, when it gets semi-stuck in the metro line gate.

No time to shop for a new bag, I figure I'll just have to take it and remind myself to look for a new one in
Milan or Florence. The fact that it gets seemingly heavier for each step (and mind you, I've been ill since
Sunday, so I'm not exactly my strongest self. Even 6 kgs are heavy to carry these days. Plus the laptop I also
need a free hand for...

The next bad experience comes on the plane. I get in line quite early, therefore I also get to board quite early.
Or well, I should have. The Ryan Air assistant asks me to pack the laptop bag into the backpack and
I try to explain that "I'll attach it to the flat side of the backpack when I stove it into the overhead
compartment". She looks at me like I'm nuts and says, with her supposedly top notch reprimanding-mother tone of
voice: OH NO, SIR! YOU DO IT NOW! I'm too exhausted to argue logically so I just step aside to start attaching
the laptop bag to my backpack. Then she just HAS to push in a "YOU KNOW THE RULES, SIR!"

I flip, look her straight into the eyes and mutter "thanks! I'd almost forgotten how totally non-service-minded
you low fare personnel are". Then SHE flips: "DON'T YOU TALK BACK! YOU KNOW THE RULES!"
(I know I do, you just unprovokedly told me so, only moments ago...)

Well, anyway, I'm on the plane which doesn't seem to get quite quite full. I'm almost daring to hope that I
will have the three-seater for myself for the journey...

Nay.

About fifteen seconds after the "...boarding completed" message is heard, two very funnily dressed men force
themselves between me (I always do aisle) and the seat in front before I can even react. The leg space on
Ryan flights aren't exactly overdone, even without other passengers in between.

At first, I get cranky. I had my hopes, and to top it off, they smell. Reek. A lot. Grotesquely. Like they haven't
showered for weeks. Or actually, only one of them. Of course the one in the middle seat. And, may I remind you
that I've got a cold that I caught almost a week ago. My nostrils are jammed. I couldn't even sense the aroma
of the coffee I had a couple of hours before. And I still get repulsed by the odour.

Well, I try not to give it any thought, I turn away and put my speechbook on. Only with one headphone plugged in,
since I don't want any further illogical arguments with Ryan Air staff members about "electronical equipment being
hazardous during taxi". That's when I hear the, in my ears, weirdly sounding jibberish from my co-seaters.

That's when I spot it. They have put on headwear that gives me really orthodox-religious vibes and they finger
on some kind of rosary-looking object while mumbling in a language I, when eavesdropping properly, vaguely
recognize as Arabic. Normally I suppose this wouldn't frighten me a bit but the kind of weak, paranoic state
of mind I am in, combined with the fact that within a radius of three rows, there are six or seven more people
doing the same. And they all (those that I could spot without it being too obvious) had the same
photocopy-page from what I assume was the Quran. And they all tapped their fingers and stomped their feet lightly;
classic nervous-tells. Plus that they were all checking their watches about once every five minutes.


I kid you not, I was freaking terrified, convinced that this would be my last flight. Mentally, I even went as
far as almost coming to terms with dying. I tried to make up plans for how I would possibly be able to send
a last text to both Alex and mom, telling them I love them and so on. I've experienced light-paranoia before
but this was something completely different. I'm rarely scared of anything but this almost ripped my soul open.

Of course the poor muddle-headed (do not confuse with mud-blooded!) men were just afraid of flying and prayed
to their supposed Savior to protect them. And yes, I did consider that alternative. I just couldn't convince
my brain to believe in it.

Writing this also takes all the sauce I have left, so I'll just briefly cover some details I really remember
(most of the flight is nothing but a blur): I'm afraid to go to sleep, because if I am the only one noticing
all this, they shouldn't get me that easily. I don't dare watching mobile movies or play around with my new
SonyEricsson Satio (review is a-coming), because I don't want to do anything that habit-wise or in any other
sense can provoke something (believe, I'm usually NOT let's-call-it the un-provoking kind). I remember longing
for turbulence so that the fasten seatbelt-sign will light up. Although almost elbow-tackling me in the back of
my head each time, I really enjoy the moments when a service crew member parks the snack car close to our seats
- because then my fellow travellers cannot get up. At least not without it being suspicious. And so on, and so
on...

Imagine the relief when the plane lands and I get out - alive. Shook like hell, but alive. The 45 minute bus
ride into Milan is not even half a match. I'm just so excited to be able to go to my 500-metres-from-the-central-
station-hotel.

...after I stood in line for a train ticket for tomorrow for THIRTY MOTHER--- MINUTES. Why I didn't just
buy it tomorrow? Well, because the train departs at seven in the morning and I don't know my way around Milan
Central Station - or the usual queuing time. Good choice to wait it out tonight, though. Why didn't
I just buy
the tickets off the Internet, back home, you say? Well frankly, beloved reader, because Trenitalia are a bunch
of [insert bad word]. That (this) is why.
(The linked post is in Swedish, but use Google translate and you'll understand fairly...)

I use at about 20% the map I've printed but mostly my eyes since I notice that Milan hotels near the Station
seem to be very fond of very, very big signs. I localize Hotel Cristallo quite soon.

- Buona sera, I've made a reservation for tonight. Nilsson.

The man behind the desk looks at my sweaty, snivelling self like I'm some kind of bug in his fancy (not so fancy)
parlour (not so much of a parlour).

- Sorry sir, no booking for a Nilsson. How did you book?

- Via [website name].

- Do you have a confirmation number?

I hand over my printed map, where I've also pasted the address in-case-of-taxi-need and the confirmation number,
to avoid situations like this one.

- I'm sorry, I can't find your reservation. Do you have a receipt?

- Yes, I have a combined confirmation and receipt in my e-mail inbox. Can I check my emails on Wi-Fi here?

- Of course Sir.

So I detach my laptop bag from my backpack, put it on the counter and I fire it up. When I'm denied Internet
access I look up and ask the scornful man in a badly fitting coat jacket and a strangely arranged tie why,
he looks at me like he's trying to hide a smile and says "Internet access is not complimentary". I'm sensing
my blood starting to boil.

- I don't want to send Facebook messages or watch YouTube, I just want to check my e-mail to show you the
confirmation!

- Sorry Sir, no exceptions.

- Fine, give me fifteen minutes access. How much?

- Minimum is one hour, Sir. Five euros.

- Then give me a freaking hour. And make it quick!

And very well, in my inbox there is a confirmation. For Cristallo. For October 29th/30th. Single room. And the
e-mail also contains a confirmation on about 50 euros having been debited my American Express credit card.

In short, what happens just next is this: he manages to pull out my booking and tries to not-at-all with
suitable modesty explain that my booking must have "slipped". And the only room they got left is a double room.
With king size bed and bathtub. For 130 euros.

- We apologize and we can offer you this room for only 70 euros extra instead of 80.

His eyes doesn't even look like he's apologizing. More like he just wants to focus on the Inter-Catania match on
the radio in the background.

After the day I've had and then this on top of it all, I'm about two inches from jumping the counter and
start punching his teeth out. I do however manage to restrain myself. Don't ask me how, because I honestly
I don't know.

- With all due respect, that is not an apology. That is nothing but a lousy offer. It's 9:30 PM, it's not like
you'll see any more new guests that will come now, take a 130 euro room, only use the bed and the shower and
then leave at 6:30 in the morning. I can pay half the difference because I don't want a fight. I just want
to sleep. I won't even mind that I just payed 5 euros for five minutes' Internet access. 40 euros and I take
that room for the night, okay?

- Sorry Sir, I cannot do that.

- Do you have ANY other room?

- No. (Not even "Sir" this time.)

- Okay, bye then. If I don't find ANYTHING else within an hour, I'll come back to sleep in your lobby.

The next hotel (only 100 metres away) would cost me the about same, but then it was a room with jacuzzi. Not
to mention it was a 4+ congress hotel (Cristallo 3). Still too much though, for both me and JEF Sweden,
so I excuse myself with having to get something to eat (which is in fact true, I'm so truly hungry
now that I have serious plans on roaming the mini bar...) And Internet access is 20 euro extra for three hours.

On to the next hotel, Bristol Hotel, just across the street from the Central Station. I see the four stars and
the super fancy lobby, so I'm almost turning around before I even stepped in. Luckily I didn't. Now I'm here.
Queen size bed double room was all they had, but the nice man did some tricks (or not, I don't care if he
straight out fooled me; he was at least seemingly service-minded) so I could get it for 100 euros. Including
unlimited Internet access.

Still too much (over 11 euros per hour I'm gonna use it!), but I had no damn choice. My whole body screamed
"beeeeeeeeeed!"; "reeeeeeeeeeeeeest!" and other ugly words. The breakfast doesn't start serving before seven
so I asked with a smile if I could have another 10 euro off since I'm departing before then.

He turned my request down - but, the key: he did it in a nice and professional way. Such manners means a lot.
So now, here I am. And at least the half-litre Pellegrino bottles in the mini-bar aren't more than 2,5 euros
apiece. I was afraid they'd be 6-7 or something.

Ladies and gentlemen, this was my saga "The One-Day Journey from Bloody Fucking Hell". Based on a true story.
Any real-life character resemblance in this story is completely intentional.

And I also notice that there is a risk that I've lost my bunch of keys...

Tomorrow: towards Florence. The best? The rest of my days in Italy just C A N ' T get any worse!*



(*Knock on wood...)

Etiketter: , ,

2009-09-29

Regler och undantag

Jag ägnade två timmar av den här mörka, regniga höstkvällen åt allsvensk fotboll. "Tvillingderbyt" AIK-Djurgården. Svart-blått. Råtta-Apa. Solna-Stockholm. Matchen slutade 2-0 till AIK, nuff about that.

Som gammal domare är det en sak som stört mig hela kvällen. VARJE ÅR på säsongsupptakten / kursen (jag var med om åtta sådana innan flytten till Stockholm naturaliserade bort dömandet), kalla det vad du vill, poängterades det SJUKT NOGA hur stenhårt det skulle dömas mot smädande, hot och efterslängar. Varje år. 1997, 98, 99, 2000, 01, 02, 03 och 04. Varje år.

Det lät förstås att det skulle gälla på alla nivåer. Från herr- och damallsvenskorna ner till flick- och pojkfotboll. Jag har svårt att tro att just den biten skulle förändras särskilt mycket, även om naturligtvis några skrivelser i de sjutton reglerna modifieras eller justeras.

Men antingen har så gjorts, eller så har det blivit tillåtet för domare att fega ur vid känsliga beslut. Tre minuter in i ovan nämnda match landar Djurgårdens mittback Peter Magnusson olyckligt på AIK:s anfallare Ivan Obolo efter en nickrensning. Hånfullt eller ursäktande (ingen aning), klappar Magnusson Obolo på huvudet innan han springer vidare, sekunden efter. Obolo får ett spel och smäller till Magnusson med knuten näve på låret, samtidigt som han ser väldigt arg ut.

Reglerna är solklara: rött kort och utvisning. Inga kompromisser, inget tolkningsutrymme. Oavsett var på planen bollen är och vad som hänt innan. Det märkliga är inte händelsen i sig, eller att domare Stefan Johannesson missar den (han tittar av förklarliga skäl i riktning mot bollen, vilken befinner sig på en annan del av planen). Det märkliga är att inte heller någon av hans assisterande domare (närmaste AD:s uppgift är i detta läge att hålla ett extra öga på spelare inblandade i föregående moment, just ifall det skulle bli gruff eller efterslängar), eller fjärdedomaren heller, verkar ha sett det.

Trots att det var de bilderna som kablades ut i Canal+ sändningar tar inte heller TV-kommentatorerna upp det. Ingen av kvällstidningarna har det i skrivande stund ute på nätet.

Domartrion (/-kvartetten) har missat en SOLKLAR utvisning och - ingen bryr sig? Är det för att man inte kan reglerna, för att man förstår att det är för känsligt att visa ut en hemmaspelare i tredje minuten inför 20 000 brölande AIK:are eller för att man behöver nya glasögon? Alla alternativ är ungefär lika illa; mittenalternativet kanske något värre.

Citat ur Spelregler för fotboll 2009 (den svenska versionen av FIFA Laws of the Game):

REGEL 12 – OTILLÅTET SPEL OCH OLÄMPLIGT UPPTRÄDANDE

(...)

Utvisning
En spelare, ersättare eller ersatt spelare ska utvisas om han begår någon av följande sju förseelser:
• allvarligt otillåtet spel
• våldsamt eller obehärskat uppträdande
• spotta på en motspelare eller någon annan person
• förhindra ett mål eller en klar målchans för motståndarlaget
genom att avsiktligt beröra bollen med händerna (gäller ej målvakten
inom hans eget straffområde).
• förhindra en klar målchans för en motspelare som rör sig mot
spelarens mål genom en förseelse som bestraffas med frispark
eller straffspark
• använda stötande, förolämpande eller smädligt språk och/eller
gester
• få en andra varning i samma match


Titta särskilt på punkt två. Och observera att det inte står "bör" eller "kan" visas ut, utan "SKA" visas ut. Solklart.

Matchen är inget att snacka om, AIK höll okej allsvensk klass och Djurgården höll nästan god division II-klass. Men gissningsvis hade matchbilden blivit "lite" annorlunda om AIK:s bäste spelare (?) visats ut innan matchen knappt börjat och hans lagkompisar fått spela med en man mindre resterande 87 minuter.

Det är också en sak att ha marginaler med sig och att få tveksamma domslut i tveksamma situationer med sig (ex offsiden på samme Obolo vid 1-0-målet - lätt att se på TV-reprisen; inte lika lätt att se på en millisekund i verkligheten), men en missad utvisning för eftersläng - det är inte okej att missa. Inte okej någonstans.

Och varför är jag den ende som verkar reagera?

Etiketter: , , , ,

2009-09-27

Ett inlägg i månaden

Ja, typ så har takten varit på sistone. Det blir lätt så när livet offline rör sig i bra takt ändå...

Var och såg Flickan som lekte med elden igår. Äntligen. Den var rätt bra, satte en sjua på IMDB. Visst har jag sett bättre, visst är den inte i närheten av boken och visst var vissa av skådisinsatserna mer än lovligt taffliga, men på det stora hela bra. Jag fick nästan en liten tår i ögat vid ett av de första klippen från Millenniumredaktionen, när ett nummer av Expo toppade högen av "andra tidskrifter" sådär som de flesta tidningsredaktioner har. Ett ögonblinkningsklipp, men likväl synligt. Mycket snygg hommage till Stieg Larsson.

I övrigt borde någon på Arla få nobelpris för att äntligen ha tagit fram en laktosfri Keso som smakar just Keso. Jag var helt tokig i cottage cheese när jag var yngre men i takt med att jag insåg att laktobakterier inte var min mages tekopp, om liknelsen tilläts, så fick jag gå på avgiftning. Men nu är jag hooked igen. Jag räknade på det och insåg att på en dryg vecka har jag nu ätit keso för 200 spänn. Mycket glad att det inte kom när jag pluggade, eller första halvåret som renodlad lirare i arbetslivet när jag knappt hade till hyran. Bra timing också, alltså.

Annars har jag hunnit med att skaka på huvudet åt Anna Anka-debatten (ärligt talat, låt folk leva som de vill och sluta lägga er i andras liv), uppröras över Frankrike (igen) och HADOPI 2, försöka boka italienska tågbiljetter (det gick sådär) och planerat med Alex att ta en dagstripp till Berlin 9 november. 20 år sen murens fall och det lär vara streetparty hela dagen. Min hatkärlek Ryanair flyger för 10 spänn per person och resväg. Inga skatter eller övriga avgifter. 50 kr för två personer till Skavsta kostar deras egna flygbussar. Stockholm-Berlin T/R för under 400 kr, inklusive flygbussar på tysk mark - för två personer. Helt sanslöst! Som exempel kan nämnas att jag ska åka fram och tillbaka till Örebro i mitten av oktober för att fira en födelsedag. 300 spänn T/R. Med tåg. För EN person.

Full story om de italienska tågplåtarna följer. I slutet av oktober-början av november ska jag till Florens för att Europakongressa med JEF-folket. Det blir nån slags skön avrundning på en femårig "karriär" (med fetstilade citationstecken) inom Europafederalismens sfär. Flyg kostar både skjortan och resten av garderoben om man inte är ute typ ett halvår i förväg. Däremot fick jag tag i flyg till Milano med, gissa vilka, för 110 kr. T/R. Punkt. Inga skatter eller avgifter nu heller.

Förvisso får jag stanna en extra natt i Italien jämfört med vad jag tänkt, men hey: Milan-Napoli på San Siro i Milano under den extra kvällen - sämre saker har jag fördrivit min tid med...

Eftersom jag gillar att ha saker klara i förväg så bokade jag, direkt efter att jag fått bekräftelsen på flyget, upp en natt på hotell i Milano. Nära centralstationen då jag ska upp och ta 07:30-tåget till Florens. Dessutom vill jag gärna ha tågbiljetterna bokade. Jag surfar, efter tips, in på trenitalia.com (nej, jag länkar inte!), Ferrovio dello Stato, dvs Statens Järnväg. Italienska SJ, helt enkelt.

Efter att den engelska versionen av sidan ÄNTLIGEN laddat in (det tog ungefär 624 år) letar jag upp de tåg jag vill ta, Milano-Florens T/R med några dagars mellanrum. Konsulterar bankkonto och "current events"-sidor på webben och bestämmer mig för vilka tåg, vilka tider och dagar etc. Klickar i alla tillval och kommer till "slutför-och-betala-sidan".

Inser att jag måste skapa nåt slags medlemskonto för att få boka. Fine, det gick fort. Namn, användarnamn och epostadress. Enkelt. Logga in på mailen och klicka på aktiveringslänken. Enkelt. Tillbaka till bokn... nähä, då finns inte bokningen kvar. Göra om. Avsluta med att fylla i användarnamn och det lösenord de mailat mig.

Nähä, då måste lösenordet bytas INNAN jag kan "logga in". Inga instruktioner om det på ett tidigare stadium. Loggar in, byter lösenordet. Gör om, och skriver in allt på nytt med mitt nya lösenord. Ah, äntligen en betalningssida. Perfekt, de tar alla typer av kort, inklusive Amex. Eller, nej, när jag knappat in just Amexsiffrorna får jag upp en felsida på nåt obegripligt språk (rimligen italienska) och lyckas uttolka att de skickat mig ett mail på grund av att nåt knasat.

Dear Customer,

the transaction has not been authorised by the payment circuit.

You can request authorisation to buy on the site of Trenitalia with
your credit card by sending the documentation indicated below, by
either fax (06/44104036) or e-mail (areaclienti@trenitalia.it):
- the content of this email,
- your User ID,
- a contact telephone number,
- the photocopy/scan of a valid identity document of the person
associated to the User ID,
- the photocopy/scan of the tax code number

Within 48 hours you will receive the outcome of your request on your
e-mail address.

With reference to the data you give us to enable the service, please
remember that your privacy rights are safeguarded by Trenitalia in the
respect of current Legislation (Italian Legislative Decree 196/2003).

Trenitalia online Customers Area


Vansinne! Ska jag behöva skicka en fotokopia av mitt leg för att de där satans slöa pizzabagarna ska låta mig köpa tågbiljetter för 700 spänn med mitt eget kort? Ahja, jag snabbfotar mitt Schengenpass ("nationellt ID-kort") med W995:an och mailar över.

To Whom it May Concern:

Dear Trenitalia agent, I need to book train tickets for a round trip
Milano-Firenze in October/November. I cannot possibly understand why I
am not authorized to purchase train tickets for 72€ with my American
Express Credit Card? However, please find attached a photocopy of my
Swedish National Identity Card (TimNil.JPG), issued in accordance with
Schengen rules and guidelines.

This is from, and for the User ID TimNil, registered September 12th, 2009.
Contact Phone Number: +46 70 XXXXXXX

Please handle my errand as soon as possible. Grazie!

/Tim Nilsson, Stockholm, Sweden


Jag tror och hoppas ju ändå att allt ska lösa sig (man kan faktiskt vara både cyniker och optimist på samma gång!)... icke. Till slut får jag nedanstående mail:


from Area Clienti sito web
till Tim Nilsson <[min mail, jag vill inte ha spam, jag skiter i FvdS]>
datum 15 september 2009 11.52
ämne R: Fidelizzazione

15 sep (12 dagar sedan)

Dear Customer,

We regret to inform you that on this web site payments with an AMEX credit cards issued by a Foreign Bank (not Italian) are not allowed, due to a American Express choice.

We advise you to try another purchase, if you can, with a different credit card.

Best regards

Trenitalia online Customer Service


VAR DET SÅ JÄVLA SVÅRT att bara skriva ut det på sidan? Satans lallare, de har redan kostat mig en massa tid. Ahja, bara att bita ihop, göra om hela bokningsgrejen, logga in (med nytt/bytt lösenord) och betala med Visa. Eftersom jag inte alls litar på den här sidan längre, använder jag Swedbanks strålande e-kortslösning (man skapar ett engångskortnummer för onlineköp med fast köpgräns) och nöjer mig med lite sämre biljetter: 52 istf 72 euro. Skapar ett kortnummer kopplat till mitt Visakort. Nu borde det vara löst.

Hell no. "PAYMENT DENIED, bla bla bla..." Jaha, har jag ingen koll på växelkursen nu igen, tänker jag och skapar ett nytt kortnummer med högre köpgräns (650 istf 550 kr). Samma felskärm. Får onda aningar och kikar in på bankkontot. Jodå, 2x 540-nånting kronor är "reserverat för köp", sådär som det blir om man handlar helg och nattetid.

Satan vad arg jag är vid det här laget. Och inte kan man spara bokningarna heller, som bekant.

Nästa dag ringer jag till deras kundtjänst. Bara instruktioner på italienska. "Prene uno" och så vidare, det fattar jag. Men inte fan fattar jag att de säger "1*" och inte bara "ett". Så jag lägger på och ringer upp igen. Samma sak. Ett försök till, och denna gången får jag möjlighet att press [something] for instructions in English. Halleluja.

Kommer till slut fram och får prata med nån pajas på en väldigt knastrig telefonlinje. Jag tror inte att han var skolans bästa elev i främmande språk om man uttrycker det så. Jag lyckas ändå snappa någorlunda att man kan inte betala online med något icke-italienskutfärdat kort ÖVER HUVUD TAGET. Och min fråga blir igen: HADE DET VARIT SÅ JÄVLA SVÅRT eller jobbigt att bara... skriva det? Allra helst innan man ens börjar boka... pengarna, säger han också, är bara just reserverade och inte dragna. I åtta dagar ligger de kvar så.

Kostnad för allt detta: räntefritt lån till Visa/italienska SJ på över en tusenlapp i en dryg vecka, cirka 25 kr i utlandssamtalskostnad samt totalt kanske fem timmar av min tid. Jag hade inte direkt förväntat mig ett tack för mitt kanske-något inte särskilt lugna eller ödmjuka påpekande att det could be bloody reasonable to put such a factor clearly visible on your lousy home page - men inte ens ursäkt. Varken per telefon eller mail. Jävla lallare.

Ferrovie dello Stato, VAFFANCULO!

Bara att hoppas att det finns några plåtar kvar när jag kommer ner. Och till Forex stora glädje lär jag pröjsa dem kontant. No doubt about that.


För övrigt är det snart oktober. SonyEricsson Aino och Satio. Samsung Galaxy. Och, framförallt, Nokia E72. Yummy!

Etiketter: , , , , ,

2009-08-16

Det är fint att peka

Under det senaste halvåret har jag haft förmånen att använda - ringa och leka med - tre av marknadens bästa apparater med pekskärm. Det är måhända inte så exotiskt som för några år sedan, men det är fortfarande inte helt konventionellt. Och ja, det är därför jag bara kommer att jämföra just dessa tre nedan och inte någon av de "vanliga" telefoner jag haft i min ägo eller till låns sedan årsskiftet.

Först ut: Nokia 5800 Xpress Music, februari-mars


Betygsskalan går från 1-10. Slutpoängen är den sammanlagda summan av alla delbetyg. Alla betyg är givetvis helt subjektiva och det är jag som privatperson som sätter dem.

Skärm: 6
Inte den superba kvalitet och färgåtergivning de flesta av Nokias high end-terminaler skämt bort oss med de senaste åren. Resistiv skärm (reagerar på tryck, snarare än beröring) som kan vara klart seg när telefonen sätter den sidan till.

Prestanda: 7
Ganska klen processor känns det som, men å andra sidan har den också i princip konstant legat en tusenlapp eller mer under konkurrenternas närmaste motsvarigheter. Oacceptabelt seg i autorotationen i till exempel webb och meddelanden. Dock en superstjärna när det gäller att starta program och applikationer. Betyget dras upp av den fina batterikapaciteten. Höll för mig i nästan två dygn, trots excessivt användande; fullt synkad e-mail både via Mail for Exchange och timsvis uppdaterad Gmail, bluetooth nästan oavbrutet igång, musiklyssnande någon timme om dagen, prat, sms och mail under arbetstid...

Användarvänlighet: 6
Har man inte haft en pekskärmstelefon förut är nog 5800 ett bra första val. Har man inte haft en Nokiatelefon förut är den nog inte det. För den ovane kan Nokias arbiträra menysystem te sig väldigt komplicerat och det blir inte mindre så av det faktum att man ofta måste klicka två gånger för att bekräfta ett val - något som pekskärmar i motsats till konventionell knappsats annars snarare borde råda bot på, än förstärka. Fungerar av någon märklig anledning utmärkt tillsammans med alla bluetoothheadsets - utom de det står SonyEricsson på...

Kommunikation: 8
Fyra favoritkontakter med ett helt flödesschema direkt på startskärmen, svenskt tangentbord med egna knappar för Å, Ä och Ö, en uppsjö textinmatningsmöjligheter, kopplar snabbt både upp och ner samtal... här blir det finfint betyg. Autorotationen som nämns ovan och den tidsfördröjning det innebär vid växelvis knappsats- och tangentbordsinmatning samt att det inte går att få SMS-konversationer i "chatt-vy" är egentligen de enda två grejerna som hindrar en tia.

Musik och film: 7
Betyget är ett snitt av att 5800 är värd omkring 9 för musik men inte mer än 5 för film. 5800 klarar inte särskilt många videoformat; när jag använde den var operativsystemet i princip helt nytt och fungerande tredjepartsprogramvara som exempelvis CorePlayer gick inte att få tag på för en rimlig peng. Inte heller syns mycket av de miljontals färger skärmen har kapacitet för när man är hänvisad till hårdkomprimerad mp4 för video "out of the box". Som bärbar musikspelare är den kort och gott bland det bästa jag haft.

Kamera: 6
Ganska taskig färgåtergivning och laddar inte särskilt snabbt. 3,2 Mpix med autofokus och dubbla fotolampor är mer än godkänt - men inte tillräckligt mycket mer för att jag ska säga "bra". Kameran hade kunnat sorteras in under "svinigt bra" - om det hade varit hösten 2006. Våren 2009 krävs lite mer.

Bärbart kontor: 9
Förinstallerat QuickOffice (Word-, Excel- och Powerpointfiler) samt PDF-läsare. Enkelt att installera och hämta hem mail liksom bilagor till dessa. Och det går snabbt, så länge man har WLAN- eller HSDPA-uppkoppling tillgänglig.

Övrigt: 8
Ovi Store växer så det knakar och det finns tusentals program och applikationer att uppgradera sin enhet med. A-GPS:en är i mitt tycke överlägset bäst i klassen. Integrationen mellan telefonens olika funktioner är superbra. Superbetyg uteblir främst på grund av att telefonens "kryddor" enligt mig lagts på fel saker; inte där normalanvändaren skulle ha störst nytta av dem.

"Out of the box"-upplevelse: 9
8 GB minneskort, bra hörlurar, skyddsväska, medieställ, extra pekpenna, pekplektrum. Lådan är fullmatad med tillbehör och telefonen i sig är bara att lyfta ur, plugga i sitt SIM-kort och köra. Köper man en "svenskförberedd" telefon i Sverige så är telefonen redan programmerad med Internet- och MMS-inställningar för de fyra stora operatörerna. Hade fått en tia om det inte varit för alla onödiga saker man måste ange i början. Varför ska jag behöva skriva in vilken tidszon jag är i när telefonen borde kunna känna av det med hjälp av mobilmasterna, till exempel?

Total poäng: 60/90


Apple iPhone 3G, maj-juli


Skärm: 8
Reklamen lovar mer än telefonen håller angående Apples kapacitiva skärm (reagerar på beröring, snarare än tryck). Absolut en av marknadens bästa skärmar, men är närmare 7 än 9, främst för att skärmen är en av de sämre på att hålla sig opåverkad av flott från fingrar och kinder.

Prestanda: 6
Ganska klen processor även om det nog inte behövs så mycket mer än det som sitter i, då menysystemet är väldigt avskalat. Batteritiden är under all kritik för en multianvändningsterminal. Under de tre dygn jag körde Mail for Exchange med full synkronisering fick jag vara glad om det räckte med två laddningar per dygn. Ungefär tre timmar aktivt användande per laddning gick det att kräma ur den utan mailen igång. Det är helt okej - om luren ifråga kostar runt 2500 eller mindre. Kostar den det tredubbla är det absolut inte okej. Dock snabb i själva huvudmenysystemet.

Användarvänlighet: 7
Enkla och avskalade menyer som inte tilltalar en mobilnörd, men säkert Svensson. Konstig svenska och något som verkar som en ovilja att använda sig av allmänt vedertagen mobilterminologi samt de ologiskt krångliga inställningsmenyerna drar ner betyget. Enkelheten i "skalmenyerna" är i sig en fullpoängare. Jag satte 8 först men drog ner betyget ett snäpp då jag kom ihåg hur otroligt frustrerande det är att det enda sättet att ta bort eller lägga till filer är genom synkning med Itunes. Att dess bluetoothkoppling är den sämsta jag stött på på flera år hjälper inte direkt betyget uppåt heller. Av 19 olika testade headset (både mono och efter OS3 även stereo) hittade jag TVÅ som fungerade med telefonen. Ett som fungerade hjälpligt och ett som fungerade bra.

Kommunikation: 5
Hade denna jämförelse varit en skolklass hade iPhone varit den stökiga eleven längst bak som skryter högst men gör minst. En så enkel grej som att gå från låst läge till koppla upp ett samtal tar alldeles för lång tid om inte personen ifråga ligger under favoriterna - och där finns det max tio platser, punkt slut. SMS är ett mörkt kapitel i sig. Innan uppgraderingen till OS3 i juni var den snabb, men bökig. Inget svenskt tangentbord, en massa dolda funktioner som känns jättesmarta när man väl kommer på dem - men inte förrän då. Efter OS-uppgraderingen blev det lättare, men otroligt mycket trögare. Nej, själva telekommunikationen är inte Apples starkaste sida...

Musik och film: 9
Vi lämnar överföringskrånglet dator-telefon utanför och koncentrerar oss på själva uppspelningen. Vad ska man säga; världsklass! Det är ingen slump att iPod nästan har blivit ett begrepp för MP3-spelare överlag. I filmvisningen går det att vrida och vända på telefonen nästan hur man vill. Telefonen hänger med helt okej snabbt och visar videon åt "rätt" håll oavsett. Tian uteblir då maxvolymen kan upplevas lite väl låg och då i alla fall jag gärna vill kunna låsa skärmen under filmtittande.

Kamera: 3
2 megapixel. Ingen autofokus. Ingen extra ljuskälla. Om det inte vore för att jag en gång tog en (!) bild som blev riktigt bra, i fullt dagsljus, så hade det blivit 1 eller 2. Oacceptabelt urkasst för en sjutusenkronorsmobil.

Bärbart kontor: 4
Det går enkelt att installera i princip vilken som helst av de vanligaste maillösningarna. Där var det slut på positiva omdömen i denna kategori. Ingen dokumentlösning, mailsynk drar alldeles för mycket batteri och det finns ett inbyggt stopp mot att ladda ner bilagor/andra filer större än 10 MB via mobilnätet. Oavsett om du har fri datatrafik i ditt abonnemang eller inte.

Övrigt: 9
En GPS som överträffar mina förväntningar och många smarta program förinstallerat men det som ger åttan nästan helt på egen hand är naturligtvis App Store. Den är nästan en tia. Utbudet är gigantiskt - men det betyder inte att man vill ha allt som finns där - och man kan slösa bort timmar på att bara kolla igenom listorna. Det mesta är dessutom billigt och köps enkelt (om man har angett sina kortsiffror hos Apple).

"Out of the box"-upplevelse: 1
Underkänt, underkänt, underkänt. Jag var jätteglad när jag hade skaffat min telefon och ville naturligtvis börja leka direkt. Icke. Innan telefonen ens kan användas så måste den synkas med Itunes. Och eftersom den laddar via USB-kabeln och första uppladdningen helst inte ska göras med den begränsade kraft som USB-uttaget ger jämfört med direkt i vägguttaget, blev det till att låta den bara ligga i fyra-fem timmar - för att sen tillbringa ytterligare ett par timmar med synkåtgärder, innan det var playtime. För tro inte att Itunes ligger med på någon CD i förpackningen heller. Nej, den ska man ladda ner från apple.com - en sida som inte direkt sätter samma värde på användarvändlighet som deras fysiska produkter. Därtill är det ganska kasst set med hörlurar som följer med. För att betyget 9 på film och musik skulle uppnås, ska jag tillägga, pyntade jag 550 spänn ytterligare för att få ett vettigt headset signerat Sennheiser. Med originalet kan du glömma 9/10-ljudkvalitet. Eller komfort.

Total poäng: 52/90


Samsung S8000 Jét, augusti-


Skärm: 8
Efter Apples telefon har mina reflexer vant sig vid kapacitiva skärmar och den typen av pekning, så må vara att det är en ofördelaktig tidpunkt för Jét att jämföras - men så kan det gå. Av de resistiva skärmar jag provat ligger den klart i topp. Snabb reaktionsförmåga och utmärkt färgåtergivning (svärtan!) - kanske borde den rentav få högre betyg. Dock är det min personliga upplevelse som ligger till grund för betyget och perfekt tycker jag inte att den är... men inte långt bort. Färgåtergivningen och skärpan tillskrivs fenomenet Active Matrix OLED (AMOLED), vilket Jét är den enda av testobjekten som har. Den är reptålig och inte lika känslig för "skit" som övriga två testade modeller. Det ger pluspoäng.

Prestanda: 8
Strålande. Samsung är generellt inte den tillverkare man förknippar med starka batteritider och snabba telefoner men nu är det dags att ompröva den teorin. Trots att jag ännu befinner mig på "innan 20 laddningar"-stadiet (någonstans därefter når batteriet generellt sin optimala kapacitet) håller telefonen i ungefär ett och ett halvt dygn. Då pratar vi aktiv bluetoothanslutning i princip från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Mailen synkad med drop en gång i timmen. Videotittande ungefär 60-90 minuter per dag. Musik ungefär lika mycket - och så talet, messandet, surfandet och det rena lekandet på det. Var tvungen att tjuvkolla specarna och jodå - 800 MHz är processorn på. Det märks. Det finns fortfarande bitar att förbättra; Samsung är inte hemma än. (Kanske skulle man ha haft Symbian S60 istället för sitt eget TouchWiz-system?) Men man är en bra bit på väg.

Användarvänlighet: 7
Gränssnittet i TouchWiz 2.0 är inte bättre än Apples och inte bättre än S60 v5 (som i Nokia 5800). Inte fruktansvärt mycket sämre heller, men en gnutta mer ologiskt än Apple och ungefär på samma nybörjarkrångelnivå som Nokia. Samsung plockar dock en hel del pluspoäng hos mig på de tre olika startskärmar man kan ha (oblyg Apple-ripoff?) som man kan fylla med olika widgets och snabbgenvägar efter önskemål. Huvudfunktionerna; ringa, SMS:a och menygenväg finns alltid tillgängliga längst ner. Lysande. Den inbyggda Facebookklienten är kanske den bästa jag sett i en mobil. När man "låst" skärmen kan man låsa upp den genom att antingen hålla ner en punkt på skärmen, den fysiska låsknappen - eller att skriva en i förväg vald bokstav direkt på skärmen. (Själv har jag valt C; en enkel, flytande rörelse som är svår att göra fel...) Telefonen fungerar (naturligtvis?) klockrent med alla Samsungs bluetoothheadsets (tur att just de då är bäst på just det) men även acceptabelt med övriga testade.

Kommunikation: 7
Klart bättre än Apple, något sämre än Nokia. Det är lite för många steg och för mycket plotter ibland för att göra en så enkel sak som att ringa ett samtal eller dra ett snabbt SMS. När man lärt sig bemästra genvägarna går det dock som en dröm. Att betyget inte speglar senast skrivna mening handlar helt enkelt om att jag inte tror att den processen går fort för normalanvändaren. Jag skulle påstå att den är en god vän till mig redan efter fyra dagar - men vore inte så, borde nog jag byta jobb. Autorotationen i meddelandeskrivandet håller världsklass. Det går snabbt som as och det är barnsligt enkelt att slå på och av T9. Minus för att Å, Ä och Ö inte har egna tangenter och för att vissa av de vanligaste skiljetecknen är lite bökiga att snabbt slänga in. Stort plus å andra sidan för att man för enhandsläget kan ställa in om man kör höger- eller vänsterfattning, så att telefonen lättare kan gissa vad du ville om du exempelvis råkar trycka mitt emellan två alternativ.

Musik och film: 8
Vi börjar med minusen: Gränssnittet i mediespelaren är inte i närheten av Apple eller SonyEricssons Walkmanspelare. Det är funktionellt, men inte mycket mer än så. Svårbegripliga ikoner som man måste gissa eller läsa sig till vad de betyder. Ljudet i de inbyggda högtalarna är rätt klent, men de medföljande hörlurarna är rätt bra. Jag kör förvisso trådlöst och använder omväxlande SonyEricssons DS200 och Samsungs eget SBH650 till musiklyssning och filmtittning och framförallt med Samsungs eget går det att få rätt bra kräm. Filmvisning är dock det den här telefonen multimedieledes är riktigt, riktigt bra på. Jag har en favorit-TV-serie lagrad i vanliga hederliga .avi-filer med Xvid-codec på min hårddisk. Drag-and-drop över till minneskortet; minnet in i telefonen; pang; titta. Och bild- och ljudkvaliteten är amazing. En gång på åtta timslånga avsnitt märkte jag nånting som nästan kan ses som att den laggade lite. Annars briljant. Den bärbara någratusenkronorsmediaspelare från Creative som jag äger har hamnat lite på undantag, kan man säga. Jét ger faktiskt bättre bild!

Kamera: 7
5 Mpix, dubbla fotolampor, autofokus. Mer än acceptabelt givet prisklassen. Riktig blixt hade inte skadat, men då hade väl å andra sidan inte telefonen varit centimetertunn som den nu är. Inte mycket att klaga på kvalitetsmässigt; den ger de bilder man förväntar sig enligt specen.

Bärbart kontor: 6
Enkel att installera mailen på, läser utan krusiduller PDF och Powerpoint även om jag saknar den typen av Officekopia som till exempel 5800 har. Dock är tangentbordet så skönt att jag skulle säga att ett mail eller en "stor anteckning" upp till 1000 tecken skriver man nog utan problem.

Övrigt: 7
De tre startskärmarna, där man själv kan välja bakgrundsbild för respektive sådan, bidrar till högt betyg. Likaså den sidopanel som är fullmatad med prylar att slänga ut. Däremot har telefonen inte just särskilt mycket... övrigt. Det man ser är det man får, mer eller mindre. Samsung har självklart, som alla andra tillverkare idag, en egen liten "butik" där man kan shoppa spel och program men den verkar inte ha något strålande utbud än. En HSDPA-telefon med bara 0,52 W/kg i SAR-värde får också ett högt "övrigt"-betyg.

"Out of the box"-upplevelse: 8
Fabriksladdad till cirka 50%, förinställd med Internet- och MMS-inställningar, bra hörlurar i lådan och snabb att starta upp. Inte så mycket inställningar som avkrävs användaren utan det är mycket packa upp och kör. Bra/dåligt är det stora inbyggda minnet på 2GB men inget medföljande minneskort. Bra, för att normalanvändaren kanske inte behöver ett extra minneskort - dåligt, för att det krävs en sladd för att kunna föra över låtar och annat och det är utan extrakort inget som kan göras hos vem som helst, bara sådär. Å tredje sidan kostar MicroSD-minnen väldigt lite idag.

Total poäng: 66/90

Vinnare: Samsung S8000 Jét.

Återigen: detta är helt ovetenskapligt och inte representativt för vare sig Nokia, Apple, Samsung, The Phone House eller någon annan i branschen. Det är enbart mina personliga uppfattningar och upplevelser som ligger till grund för bedömningarna. Men å sjunde sidan; tro mig, jag vet vad jag pratar om...

Etiketter: , , ,

2009-08-12

Dagens bästa!



(What it's all about? This.)

Etiketter: ,