Och hur hände det här?

Eftersom du som läser just nu, bevisligen kan hantera informationssamhällets viktigaste redskap - och förstår svenska - lär du knappast ha missat "Sturebymordet".

(Inledande parentes: i motsats till vad du kan komma att tro när du läser nedanstående vill jag starkt poängtera att jag håller principen om oskyldig till dess att motsatsen bevisats extremt helig. SÄRSKILT när det gäller 16-åringar.)

Själv var jag, det ska erkännas, måttligt intresserad de första dagarna. Jo, det är så med den förstörda värld både du och jag är en del av, att man blir faktiskt avtrubbad. Oavsett om man vill det eller inte. När inte ens ett mord "på öppen gata", "i dagsljus" (även om det var i skogen och det hade börjat skymma) bara någon mil hemifrån direkt får en att bli helt utom sig av förskräckelse, då är det ett allvarligt tecken på allvarlig avtrubbning.

Men i takt med ökad rapportering ökade också mitt "intresse" och jag började läsa på mer och mer om det. Nej, jag är inte en sådan som stannar till vid olyckor för att titta. Men det här engagerar mig, om uttrycket tillåts.

Min innersta känsla är faktiskt varken vrede eller bestörtning, utan mer... förvåning. Hur i hela helvete kan en sån här grej hända? På vilket sätt har världen ändrats så mycket att två personer som inte ens har gått ut högstadiet kan bestämma sig för att döda en jämnårig person; en människa av kött och blod; som man dessutom känner; som man går i samma skola som?

Nog fan kan man tänka, kanske till och med önska med glödande hat, att man ska ha ihjäl någon. Absolut. Jag är helt övertygad om att jag själv SMS:at andra med både mer och mindre seriösa önskemål om någon annans frånfälle. Framförallt och absolut när jag var 15-16 och en förhållandevis aggressiv person (jämfört med idag).

Jag minns särskilt ett avskum till människa som gick i en parallellklass till mig på högstadiet. Jag la ner så otroligt mycket energi på att verkligen hata (trodde jag då i alla fall...) och önska livet ur henne. Med 99% säkerhet var det förmodligen vice versa också. Och det fanns säkert ytterligare andra som tyckte precis samma sak om mig. Lägg därtill alla perifera personer man önskat livsgnistan ur; människor man inte känner personligen, typ "alla nazister", "fransmän", "kaxmuppar på stan"... etc, etc.

Men, och det är ett väldigt stort men, inte aldrig no way inte ens nära eller nästan och inte en snöbolls chans i helvete att vi skulle planera och genomföra ett MORD på någon annan. Det... fanns, liksom inte. Generationsfråga? Nja, alltså, i all seriös mening ingår väl jag och min namne (han som åtminstone på Flashback utpekas som den misstänkte mördaren) i samma generation. Men jag tror inte, även om min årskull innehåller en stor drös galenpannor, att det här skulle ha hänt bland oss 2001.

Vi hade också triangeldramer (ta det för vad det är i 16-åringars huvuden), svartsjuka, ogillanden, mobbning, "skogsfester", folköl och häxblandning, SMS (vi var väl till och med första högstadieårgångarna med SMS?), slagsmål och dumma grabbar som gjorde som tjejerna sa. Vi hade kanske inte Facebook men vi hade Lunarstorm och Hångelguiden (det som kidsen idag alltid tror har hetat Playahead). Vi hade väl så lagom börjat med MSN även om det i huvudsak var ICQ som var the shit. Alltså, inte särskilt stor skillnad på niorna anno 2001 och -09. Men inte fan mördade någon av oss någon annan. Än mindre var det väl någon som drog upp seriösa riktlinjer för ett avdagatagande - som det kan heta i tongångar anno 1909 - av någon annan.

Så, igen: HUR I HELVETE HÄNDE DET HÄR?

Även om man inte accepterar det, så kan man ändå "förstå" dödsfallen Riccardo Campogiani och Marcus Gabrielsson. Fylla, fajt, vårdslöshet och "tuffa killar" (läs: fega jävla as). Sånt har alltid hänt och kommer nog tyvärr alltid fortsätta hända. Men ett kallblodigt planerat och utfört MORD, av två 16-åringar, på en tredje 16-åring... I'm speechless.

* * *

Nästa punkt: förutsatt att de två som häktats är skyldiga (enligt kvällspressen har killen i alla fall erkänt) och döms, så kommer de sannolikt dömas till det strängaste straff som lag och praxis medger. Det vill säga, fyra års sluten ungdomsvård. VAD ÄR DET FÖR JÄVLA TRAMS?

Nej, jag är inte alls för att slänga in en 16-åring på Kumlas säkerhetsavdelning (även om han enligt de förvisso inte alltid säkra källorna på Flashback är en rätt biffig typ), men vad fan... fyra år? Den mördade Therese skulle väl ha levt i säkert 60 år till? Fyra år? FYRA ÅR? För MORD?

Kan man begå en vuxen persons brott kan man ta en vuxen persons straff. Så jävla enkelt är det.

Aftonbladet har idag en artikel om 17-årige Niklas (läs; det är omöjligt att inte bli berörd) som efter ett (ett!) slag i huvudet i ett bråk för två år sedan lider av grava neuropsykotiska symptom. Niklas är kvar på vårdinstitution. Han är "dömd" till förmodligen ett livslångt lidande. Killen som slog är ute, som en fri man (läs: fegt jävla as). Något års sluten ungdomsvård. För GROV MISSHANDEL? Vafan?

Kan man begå en vuxen persons brott kan man ta en vuxen persons straff. Så jävla enkelt är det.

* * *

Jag har också läst ett par av de 2000 kommentarer som lämnats till sista inlägget på Therese Johansson Rojos blogg... och man blir nästan än mer förstummad.

Jag tror att det kan vara skön, om än minimal, lindring för hennes anhöriga att läsa alla kondoleanser, men går det inte lite över styr när nästan alla skriver typ "inte för att jag kände dig, men du verkar fin"...?

Sen finns det ju snäppet värre... alla hungriga jävla nätgamar som tar tillfället i akt att länka (läs: göra reklam) för sina egna skitbloggar.

Och ytterligare en grad ner i helvetet, trollen som skriver helt okänsliga och utstuderat elaka inlägg. (Jag tolkar det som att det är antingen rena idioter, eller den anstiftansmisstänkta tjejens kompisar.) Folk säger ibland att jag saknar empati. Uppenbarligen är jag långt ifrån värst. Tyvärr tror jag att det i juridisk mening inte kan klassas som brott mot griftefriden - men det borde! Annars känns spöstraff rimligt. Minst.

* * *

Avslutningsvis: Jag har full förståelse för Therese kompisar som hänger ut de häktade personerna till höger och vänster, skriver hatiska saker om dem lite varstans på nätet och så vidare - men det är inte okej heller. Jag vet helt och hållet vilka de misstänkta är. Med hjälp av Google, Flashback och Upplysning.se är det rätt enkelt. Men det är inte min sak att publicera namn och så. Läs själv om du är nyfiken. Oskyldig till dess att motsatsen bevisats.

Jag hoppas för deras skull också att de vet att det kan vara lika mycket förtal att hänga ut en skyldig person som brottsling, som en oskyldig. Det är inte skulden i sig som avgör om det är förtal.

Inte för att jag en sekund tror att jag själv hade tvekat en sekund på att riskera ett halvår i fängelse för att få chansen att hänga ut min kompis mördare (antagligen vet kidsen betydligt mer än både polis- och åklagarmyndigheter) trots mitt annars rätt solida rättspatos, men ändå. Jag hade åtminstone varit beredd på att ta en vuxen persons straff för en vuxen persons brott.

Jag tror inte på himmel och helvete, men jag hoppas verkligen att Therese Johansson Rojo kommer till det förra stället, om något sånt existerar. På samma premisser är det redan rätt avgjort var de skyldiga hamnar...

On Request: "Kick Out France!"

On request from the few non-Swedish readers I have (jeffers only, basically), here is my SVT-Opinion article, translated into English.

Read; enjoy; agree.

Before the new, upcoming term in the European Commission and Parliament, and before the Swedish EU presidency it feels relevant to put focus on the European Union's biggest problem.

Today, the top priorities is the common environmental efforts and financial crisis struggle. Can't say that it's really wrong to prioritize as such but it still annoys me greatly that none of the men or women of power even seem remotely interested in securing a future with a European Union that works.

For a European community to work at least somewhat painless there actually is a quick solution: France out. May be so that the country is one of the founders and one of the Union's largest economies but the collaborative business would most
likely flow so much better if France was simply tossed out, head over heels.

For hundreds of years France has been the continent's cultural centre but if speaking about present days, France is incomparably the biggest troublemaker in our part of the world.

The veritable transporting circus between the two parliamental cities Brussels and Strasbourg could end more or less in the same moment that France leaves the Union. There is a popular opinion to remain with only one European Parliament - commonly suggested the Brussels one - in all other member states. But as long as France remains a member this stupidity will not cease, since they fight with tooth and nail to keep Strasbourg as a seat for the European Parliament.

The fact that this costs the EU's taxpayers somewhere around 200 million euro a year doesn't seem to bother France one bit. And the environmental lavishness is almost impossible to even imagine.

What can be said about the Common Agricultural Policy, CAP, is so much it could fill a giant warehouse but I will just touch the subject in the very context of France and the EU. CAP, the biggest single expense in the EU budget does of course help farmers and growers in the unions poorer members - but one of the biggest net profitmongers on EU generally and on CAP specifically, as well as the biggest assistance receiver is - France.

Yes; it's madness. One of the worlds twenty wealthiest countries. Only counting agricultural assistance, France receives about eight hundred million euros a year, which is about a fifth of all of the EU's agricultural funds.

France step the brakes for all big projects or reforms that the EU tries to launch. The constitutional treaty is merely one example - but a big and important one. The fact that the country always seems keen on gradually chipping international free trade is another one.

France violates, or is close to violate, the Stability and Growth Pact - a maximum budget deficit of 3% of the GNP - "and so further" could I really finish this paragraph with. The HADOPI bill wears me out just thinking about it.

Furthermore has, for some peculiar reason, the French language an oddly unique position in the European community. English and French may both have about the same number of native speakers on the continent. The difference in the number of people who understands the two language is however brutal. Even so, the status of the French language is totally comparable with English when it comes to working language within the EU. And any attempt to reform or change this leads to a number of french lips pointing to their owners' knees.

Summarized: France displays in general a very negative attitude to everything within European collaboration that does not directly strengthens their own power-, influence- or economic situation. This is without a doubt the EU's biggest problem.

To handle this issue diplomatically and try to negotiate solutions and consensus has shown to work... not so well. The European Parliament is still physically situated in two places. French is still fully passable as a working language within the Union. France is still able to block all innovative proposals that could get the colossus that is today's EU moving forward, without any sanctions from the other member states.

The only remaining solution is to simply declare France "non grata" within the EU. Withdraw their membership immediately effective, take back the subsidies and work out a new constitutional treaty that we, the remaining members hopefully can consider adopting without having to take Europe's own braking system.

This is a nice and relatively simple recipe for "a future working European Union".

Trygg-Hansa kan dra åt helvete

Känns som att det är stora "lacka ur på idiotiska företag"-månaden. Först Com Hem (nej, jag tänker inte länka) som inte lyckas med sin enda, enda uppgift: att leverera fungerande bredband och TV.

Nu: Trygg-Hansa (fortsättningsvis TH eller öknamn). Inte särskilt tryggt, sa Bull. Otryggt är vad det är, sa Bull.

Allt började redan när jag hoppade på deras tåg, i samband med att vi köpte den lägenhet som nu är bostaden vi lever i, för ganska prick ett och ett halvt år sedan. Jäkligt bra erbjudande; 300 spänn för hela första halvåret på hemförsäkringen. Därefter fick jag en faktura för hela perioden 1 juli 2008-30 juni 2009. Jag ringde upp och förklarade att jag inte var intresserad av vare sig bindningstid, helårsfaktura eller autogiro:

TH: Visst, inga problem, vi ordnar månadsbetalning åt dig, men vi tar tolv kronor i fakturaavgift då...
Tim: Helt lugnt, det kan jag nog avvara.

Så de ordnade det. Eller; ja, först skickade de halvårsfaktura. Sen kvartalsfaktura. Och slutligen månadsfaktura. Så det kanske inte löste det pronto, men ändå. Jag är inte omöjlig; det är okej att det blir fel nån gång. Dock: Inte ett ljud om att ett års bindningstid var det som gällde ändå.

Så, i januari (i år) någon gång så ville jag byta bolag, av diverse anledningar. Meddelade TH att det fick vara nog och att de kunde sluta skicka räkningar. De sa typ okej, är du verkligen säker, bla bla bla... och jag trodde att saken var ur världen.

En månad (typ) senare dyker ännu en räkning upp. Ahja, skitsamma, en sista faktura får man ju alltid, tycker jag - så trots att jag redan betalat det nya försäkringsbolagets första sifferpapper, så trycker jag in 130 pix till i TH.

Ytterligare en månad senare kommer - yes, du gissade rätt: en ny faktura! Jag ringer upp de jävlarna, berättar ungefär det jag skrivit härovan. Blir då vänligen upplyst om att våra försäkringar har tolv månaders bindning och det kan man inte förhandla bort - vilket jag i min enfald trodde att jag gjort.

Jag försöker att lirka med dem och till slut får jag faktiskt ett konkret och i sammanhanget vettigt svar på frågan hur fan kan jag bli av med er?

Handläggaren upplyser mig om att du kan ju helt enkelt låta bli att betala räkningarna.
Tim: Jovisst, men jag är så lagom sugen på att hamna hos inkasso och fogden för att några på ditt företag är idioter och/eller fulsäljare.
TH: Ahmen asså, du hamnar inte hos inkasso. Vi skickar inte obetalda månadsfakturor vidare.
Tim: Vad händer då? Jag vill inte betala påminnelseavgifter heller, för fakturor jag inte ens vill betala ursprungligen...
TH: Ja, då säger vi helt enkelt upp din försäkring.
Tim: Va? Säkert?
TH: Ja.
Tim: OK, och vad händer med fakturorna jag inte betalt?
TH: De kommer ligga som en fordran på dig, så om du någon gång återvänder som kund* så får du betala dem då, det första som händer.
Tim: Fair enough, skriv ut mig! Tack, hej då.

Vad händer ett par veckor senare? Oh yeah, damn right. Ännu en räkning. Ännu ett samtal till CP-Hansa. Jag ska bespara dig hela dialogen denna gång men essensen är att vi avslutade din försäkring per den x [jag kommer inte ihåg exakt datum] och vi har rätt att ta betalt till och med den dag försäkringen upphör att gälla.

Fine, det är också fair enough. Men jag förhör mig för säkerhets skull, så att försäkringen inte börjar ticka igång igen eller att jag får ny bindningstid eller nåt sånt. Nej, nej, försäkras jag. Icke då. Så än en gång betalar jag hela restbeloppet och tror att det är ur världen.

Vad smyger sig likt en skabbig strykarhund genom brevlådan i början av maj? Fuckin' right, ett jävla kuvert med en livboj på. Räkning från Stygg-Hansa. Mer betalt ska de ha. Fast vi kan säga att jag är av en gnutta motsatt åsikt. Jag skiter i räkningen. Så någon vecka senare kommer en påminnelse. Då rinner det över. Jag ringer upp dem och under väntetiden i luren så mår jag väldigt märkligt. En härlig häxblandning av extrem frustration och pre-sympati för den stackars handläggare som någon minut senare ska få bli den som hanterar mig, pulserar genom min kropp.

Av det följande samtalet framgår att enligt FAL ska försäkringarna vara med minst ett års bindningstid och på min invändning om att jag under första perioden fick ett halvårs försäkring svaras det att jo men i vissa särskilda fall så är det okej... (Så varför kan ni inte fixa det igen?) Bla bla bla, ord fram och tillbaka. Kärnan i samtalet är i alla fall att jodå, jag kan mycket riktigt ge fullständigt fan i att betala för inget kommer att hända ändå. Tommy, som han hette, lovade det. Så jag bestämmer mig för att lita på honom. Trots allt.

Jag meddelar också att de kan sluta att skicka såväl räkningar som påminnelser eftersom jag ändå inte har för avsikt att betala dem: spara den tian det kostar att expediera varje brev, och spara lite på miljön på samma gång. Nå, det går naturligtvis inte. Men Tommy talar om att han lägger in en uppsägning per den 30 juni, när försäkringen gått ut.

Jag tackar för hjälpen, beklagar att en så duktig medarbetare ska tvingas jobba för ett sånt skitföretag och lägger på, något mer betryggad om att det här faktiskt ska lösa sig nu. Jag bestämmer mig för att lugna ner mig och släppa allt ur tanken.

Idag när jag kom hem från en dags tungt knegande låg ett tjockt kuvert från Trygg-Mongo på hallmattan. Super, uppsägningsbekräftelse tänkte jag och öppnade kuvertet, mest för att se det med egna ögon; så att jag hade det svart på vitt.

Eh, nä.

Kuvertet innehöll, förutom propagandabroschyrer på lyxigt papper i fyrfärgstryck, ett försäkringsbrev och en faktura för perioden 1 juli 2009-30 juni 2010.

Nej, jag skojar inte. Och jag skojar inte heller när jag säger att om inte det här är ett mycket bra skämt (för det är det, om det är det!) och om nästa person jag pratar med inte bildligen slickar mina skor och löser det här nyss så kommer jag att bryta nacken av någon ansvarig motherfucker på det där nasarbolaget.

Jag är nästan sugen på att slå sönder nån dyr pryl hemma, bara för att belasta deras kassa. Jag har ju rimligen en aktiv försäkring enligt deras sätt att se på det...?

Summa summarum: TRYGG-HANSA ÄR FRÅN BÖRJAN TILL SLUT ETT OSERIÖST FÖRETAG. VARNING UTFÄRDAS!



* = för det lär ju hända efter de här månaderna, att jag "återkommer som kund"... aaah, eller också inte. Då går jag hellre oförsäkrad. Jävla idioter.