Trygg-Hansa kan dra åt helvete

Känns som att det är stora "lacka ur på idiotiska företag"-månaden. Först Com Hem (nej, jag tänker inte länka) som inte lyckas med sin enda, enda uppgift: att leverera fungerande bredband och TV.

Nu: Trygg-Hansa (fortsättningsvis TH eller öknamn). Inte särskilt tryggt, sa Bull. Otryggt är vad det är, sa Bull.

Allt började redan när jag hoppade på deras tåg, i samband med att vi köpte den lägenhet som nu är bostaden vi lever i, för ganska prick ett och ett halvt år sedan. Jäkligt bra erbjudande; 300 spänn för hela första halvåret på hemförsäkringen. Därefter fick jag en faktura för hela perioden 1 juli 2008-30 juni 2009. Jag ringde upp och förklarade att jag inte var intresserad av vare sig bindningstid, helårsfaktura eller autogiro:

TH: Visst, inga problem, vi ordnar månadsbetalning åt dig, men vi tar tolv kronor i fakturaavgift då...
Tim: Helt lugnt, det kan jag nog avvara.

Så de ordnade det. Eller; ja, först skickade de halvårsfaktura. Sen kvartalsfaktura. Och slutligen månadsfaktura. Så det kanske inte löste det pronto, men ändå. Jag är inte omöjlig; det är okej att det blir fel nån gång. Dock: Inte ett ljud om att ett års bindningstid var det som gällde ändå.

Så, i januari (i år) någon gång så ville jag byta bolag, av diverse anledningar. Meddelade TH att det fick vara nog och att de kunde sluta skicka räkningar. De sa typ okej, är du verkligen säker, bla bla bla... och jag trodde att saken var ur världen.

En månad (typ) senare dyker ännu en räkning upp. Ahja, skitsamma, en sista faktura får man ju alltid, tycker jag - så trots att jag redan betalat det nya försäkringsbolagets första sifferpapper, så trycker jag in 130 pix till i TH.

Ytterligare en månad senare kommer - yes, du gissade rätt: en ny faktura! Jag ringer upp de jävlarna, berättar ungefär det jag skrivit härovan. Blir då vänligen upplyst om att våra försäkringar har tolv månaders bindning och det kan man inte förhandla bort - vilket jag i min enfald trodde att jag gjort.

Jag försöker att lirka med dem och till slut får jag faktiskt ett konkret och i sammanhanget vettigt svar på frågan hur fan kan jag bli av med er?

Handläggaren upplyser mig om att du kan ju helt enkelt låta bli att betala räkningarna.
Tim: Jovisst, men jag är så lagom sugen på att hamna hos inkasso och fogden för att några på ditt företag är idioter och/eller fulsäljare.
TH: Ahmen asså, du hamnar inte hos inkasso. Vi skickar inte obetalda månadsfakturor vidare.
Tim: Vad händer då? Jag vill inte betala påminnelseavgifter heller, för fakturor jag inte ens vill betala ursprungligen...
TH: Ja, då säger vi helt enkelt upp din försäkring.
Tim: Va? Säkert?
TH: Ja.
Tim: OK, och vad händer med fakturorna jag inte betalt?
TH: De kommer ligga som en fordran på dig, så om du någon gång återvänder som kund* så får du betala dem då, det första som händer.
Tim: Fair enough, skriv ut mig! Tack, hej då.

Vad händer ett par veckor senare? Oh yeah, damn right. Ännu en räkning. Ännu ett samtal till CP-Hansa. Jag ska bespara dig hela dialogen denna gång men essensen är att vi avslutade din försäkring per den x [jag kommer inte ihåg exakt datum] och vi har rätt att ta betalt till och med den dag försäkringen upphör att gälla.

Fine, det är också fair enough. Men jag förhör mig för säkerhets skull, så att försäkringen inte börjar ticka igång igen eller att jag får ny bindningstid eller nåt sånt. Nej, nej, försäkras jag. Icke då. Så än en gång betalar jag hela restbeloppet och tror att det är ur världen.

Vad smyger sig likt en skabbig strykarhund genom brevlådan i början av maj? Fuckin' right, ett jävla kuvert med en livboj på. Räkning från Stygg-Hansa. Mer betalt ska de ha. Fast vi kan säga att jag är av en gnutta motsatt åsikt. Jag skiter i räkningen. Så någon vecka senare kommer en påminnelse. Då rinner det över. Jag ringer upp dem och under väntetiden i luren så mår jag väldigt märkligt. En härlig häxblandning av extrem frustration och pre-sympati för den stackars handläggare som någon minut senare ska få bli den som hanterar mig, pulserar genom min kropp.

Av det följande samtalet framgår att enligt FAL ska försäkringarna vara med minst ett års bindningstid och på min invändning om att jag under första perioden fick ett halvårs försäkring svaras det att jo men i vissa särskilda fall så är det okej... (Så varför kan ni inte fixa det igen?) Bla bla bla, ord fram och tillbaka. Kärnan i samtalet är i alla fall att jodå, jag kan mycket riktigt ge fullständigt fan i att betala för inget kommer att hända ändå. Tommy, som han hette, lovade det. Så jag bestämmer mig för att lita på honom. Trots allt.

Jag meddelar också att de kan sluta att skicka såväl räkningar som påminnelser eftersom jag ändå inte har för avsikt att betala dem: spara den tian det kostar att expediera varje brev, och spara lite på miljön på samma gång. Nå, det går naturligtvis inte. Men Tommy talar om att han lägger in en uppsägning per den 30 juni, när försäkringen gått ut.

Jag tackar för hjälpen, beklagar att en så duktig medarbetare ska tvingas jobba för ett sånt skitföretag och lägger på, något mer betryggad om att det här faktiskt ska lösa sig nu. Jag bestämmer mig för att lugna ner mig och släppa allt ur tanken.

Idag när jag kom hem från en dags tungt knegande låg ett tjockt kuvert från Trygg-Mongo på hallmattan. Super, uppsägningsbekräftelse tänkte jag och öppnade kuvertet, mest för att se det med egna ögon; så att jag hade det svart på vitt.

Eh, nä.

Kuvertet innehöll, förutom propagandabroschyrer på lyxigt papper i fyrfärgstryck, ett försäkringsbrev och en faktura för perioden 1 juli 2009-30 juni 2010.

Nej, jag skojar inte. Och jag skojar inte heller när jag säger att om inte det här är ett mycket bra skämt (för det är det, om det är det!) och om nästa person jag pratar med inte bildligen slickar mina skor och löser det här nyss så kommer jag att bryta nacken av någon ansvarig motherfucker på det där nasarbolaget.

Jag är nästan sugen på att slå sönder nån dyr pryl hemma, bara för att belasta deras kassa. Jag har ju rimligen en aktiv försäkring enligt deras sätt att se på det...?

Summa summarum: TRYGG-HANSA ÄR FRÅN BÖRJAN TILL SLUT ETT OSERIÖST FÖRETAG. VARNING UTFÄRDAS!



* = för det lär ju hända efter de här månaderna, att jag "återkommer som kund"... aaah, eller också inte. Då går jag hellre oförsäkrad. Jävla idioter.

Kuk-blogger

Jag brukar normalt inte klaga på sånt som är gratis. Men nu gör jag det i alla fall. Jag ville bara byta ut det röda mot blått (typ som Telenor...) och då pajar Blogger hela min layout och jag får mer eller mindre göra om det från scratch. Kuk-Blogger.

Om jag har missat nån blogg/sida i länklistan, säg gärna till. Jag fick ta det som huvudet kom ihåg.

We Don't Need No...

(Jag snodde bilden från expressen.se)

Men snälla rara... för i helvete! Under Polar Music Prize-galan har Herr Statsminister tydligen "sjungit med" i Pink Floyds gamla hit Another Brick in the Wall, och textraden We don't need no education... har upprört Lärarförbundet, vars ordförande Metta Fjelkner - som jag annars ofta tycker är rätt vass - med gråten i halsen verkar kräva någon form av ursäkt, eller åtminstone en förklaring.

Hur upprörd lär hon då inte vara på Roger Waters som hade mage att skriva texten!? Nä, nu får det nästan vara stopp för vad man får känna sig kränkt av.


(Den här gjorde jag själv...)

Fattiga studenter

Precis som när jag var student så gnäller dagens studenter över att man "får för lite pengar" som student. Jag vet inte men... hur kan någonting man får vara för lite? Okej att man kunde stå som sjuåring och kolla snett på upplevt snåla släktingar som tyckte att 50 kr var en lämplig present (hallå, knappt en halv Turtlesgubbe!) men nu pratar vi om människor mellan 18-30. De har, liksom alla andra intressegrupper en sammanslutning på Facebook. Där skriver gnällspikarna att

De studenter som inte har välbeställda föräldrar som kan stötta dem ekonomiskt, och som inte har tid eller möjlighet att jobba vid sidan av sina studier, tvingas leva under socialbidragsnormen.

Såhär svarade jag på det:

Det handlar inte om att "inte ha tid eller möjlighet" att jobba extra. Har man inte välbeställda föräldrar (ungefär som jag) och vill ha extra cash när man pluggar (ungefär som jag), då skaffar man sig "tid eller möjlighet". Kanske får man tentaplugga på nätterna ibland, skippa en fyllerunda eller två (för allvarligt: har ni någonsin druckit öl så mycket ofta som under pluggtiden, stackars "fattiga" studenter?) och kanske avstå en fika för att istället jobba.

Det känns lite konstigt att innan ens fyllda 25 behöva hälsa en massa äldre människor "välkomna till livet"...

Ingenting är gratis. Det lär vi som inte har välbeställda föräldrar oss ganska snabbt. Sluta gnälla, börja jobba.

Och det tycker jag sammanfattar det hela rätt väl. Nej, det är fan inte lätt att klara sig på 7 000 i månaden. Men antingen säljer man den fritid man har för mer pengar - skaffar sig ett extrajobb - eller så bortprioriterar man att bo i innerstan, eller så äter man makaroner istället för på Mickey D...

Och faktum är att empiriska studier ;) visar att vi som kommer från en bakgrund där föräldrarna kanske inte ens efter flera år har femsiffrigt på sparkontona (so much för två månadslöner är de som gnäller minst. Just som jag skrev; man är redan medveten, från "dag ett", att ingenting är gratis.

Av mamma fick jag som liten så mycket hon kunde ge mig - dvs, inte alltid så mycket - när det behövdes. Men ibland vill man ha mer. Man vill ha den där tröjan, se den där filmen på bio, etc etc. Ungefär samma nöjen som när man är 20+, alltså. Jag började jobba extra 1997. Då var jag 12. Oj oj oj, förstörd ungdom, barn-ska-vara-barn, bla bla bla... Inte då. Jag dömde fotboll. Och älskade (älskar?) det. Betald träning! Om en 12-åring kan räkna ut lite pengar = skaffa jobb = mer pengar, tycker jag inte det är för mycket begärt att en dubbelt så gammal akademiker ska kunna fixa den ekvationen också.

Summa summarum: sluta gnälla, börja jobba.

Sluta GNÄLL!

Hela världen gnäller. Kanske framförallt svenskar. Antingen är man kränkt, eller så är något orättvist. Kanske är det grannens fel, kanske regeringens (ofta sant, förvisso!) eller kommunalpolitikernas, kanske chefens eller kollegernas eller någon helt annan. Aldrig är det ens eget fel i alla fall.

En sak som det gnälls en hel del på, även om kritiken går i vågor är kvaliteten på utbildning skolelever får i Sverige. När det tas upp i av-nyhetstorka-drabbade-sommarupplagor av pappersmedia handlar det då oftast om sex- och samlevnadsutbildning. Ingen klagar på att annars vettiga svenskar som utan förbehåll scorar ett jobb och skaffar barn eller husdjur, inte verkar förstå ett skvatt av grundläggande marknadsekonomiska principer. Jag vet inte om det är skolans, eller kanske grannarnas fel.

I pappersupplagan av dagens Expressen (hittar dock ej artikeln på nätet) ägnas en 3/5-kolumn åt en snyftartikel om att singelföräldrar inte kan utnyttja samma rabatter som par med barn - för att charterbolagen inte erbjuder det. Den i artikeln huvudporträtterade Stockholmsmamman Natasja Gaudy tycker att det låter "helt bisarrt".

Johan Tideskog, 28, från Skövde som avbildas med sin dotter svarar följande, hårresande gnällkommunistiska, på frågan om vad han "tycker" om att inte "samma villkor" gäller för singelföräldrar:

Det är jättedåligt, antingen ska man ha barnrabatt för alla eller ingen. Min fru är mammaledig och hon skulle ju kunna åka själv när som helst - men det blir för dyrt.

Aha. Undra på att de som är 15-30 idag kallas för "gratisgenerationen", "ska-ha-generationen" och liknande? Det här är alltså en familj som delvis lever på att staten går in och pyntar för deras arbetsbefriande med barn. Den ena av dem kan inte åka för att det "är för dyrt". Tough shit, det finns nåt för nästan alla som är "för dyrt". Jag har inte heller råd att ta ledigt en vecka när som helst och lägga mina besparingar på att resa. Vad man gör? Jobbar hårdare och sparar. Så jävla enkelt är det. There ain't no such thing as a free lunch. Och hur man paketerar sina rabatterbjudanden måste väl för helvete vara upp till bolaget självt att välja? Eller?

Och, nu till den grundläggande marknadsekonomin: I många fall där en familj om två vuxna med tillhörande barn får rabatt beror det, som jag ser det, främst på tre saker:

• De flyg som ingår i liknande paketresor vet bolagen av erfarenhet sällan är fyllda (det här har jag förvisso inte fått belagt, men mina mattebetyg från gymnasiet till trots är jag inte dummare än att jag kan lägga ihop två och två).
  
• I ett dubbelrum kan man ofta knöka in en eller två barnsängar. Barnen tar i det läget upp "mindre" plats än en vuxen, eller rättare; de "stjäl" inte en vuxens - som charterbolaget kunnat tjäna extra pengar på - plats.
  
• Om en vuxen reser till fullpris höstar resebolaget in x kronor med y marginal. Om två vuxna reser till fullpris höstar resebolaget in 2x kronor med 2y marginal. Dubblad vinst = större möjligheter att rabattera den tredje resan. Vuxna har dessutom mer pengar att röra sig med på planet och resmålet. Det är större (minst dubbelt så stor) sannolikhet att två vuxna med ett barn spenderar mer, än en vuxen med två barn.

Gissa, bara en gång, varför ta 3 betala för 2-erbjudanden är vanligare än ta 2 betala för 1-dito? Varför en hel meny på snabbmatsstället är styckmässigt billigare än att köpa burgare, pommes och dryck var för sig? Varför jag i min butik är betydligt mer benägen att ge dig rabatt om du köper tre mobiler, än en?

Hur svårt (eller fel?) vore det egentligen att införa en lag om att människor som inte förstår vissa grundläggande principer har förverkat sin rätt att gnälla (alternativt att de får gnälla, men att det ger böter och samhällstjänst)?

Men GE DIG, "Gestapokärring"!

Kortkort sammanfattning: I FRA-lagens kölvatten har den gode Richard Slätt haft den likafullt goda smaken att be vissa utvalda riksdagsledamöter dra åt helvete. Ganska rakt på sak, så, ja.

Därefter händer ungefär detta: Cp:s kommunikationschef Lena Forsman skickar ett mail till Slätts arbetsgivare för att få dem att tysta honom. Arbetsgivaren vägrar och Slätt skriver istället om hela historien på nämnda blogg. Nånstans här tar det hus i det där stället Richard bad några tidigare vänner att ta vägen till. DN hakar på storyn, liksom hela den svenska politiska bloggosfären.

Och värst av alla i hela historien, börjar jag nästan luta åt, är den där tanten Forsman. Jag har aldrig träffat henne (vad jag vet) så lite återhållsam tänker jag tillåta mig att vara. Men, enkel analys:

Lena Forsman, en vuxen människa och därtill en sådan med reell politisk MAKT
- försöker tysta kritiska medborgare
- vågar inte stå för sina handlingar
- ljuger om syftet med mailen
- gnäller*

På topplistan bland saker jag hatar mer än nåt annat så är det yttrandefrihetens fiender, feghet, falskhet och omotiverat gnäll, var för sig. Helt plötsligt har en person gjorts synlig i mitt medvetande som kombinerar alla ovanstående fyra.

Detta är dessutom en person som, med vad det verkar all rätt, blivit kallad "Gestapokärring". (Och gnäller över det offentligt. En vuxen jävla människa!) Guldmedalj i etikettering till den som skickat det träffsäkra mailet?


* När jag var liten lärde min mamma mig att "den som leken ger får leken tåla".

Lena Forsman - om du själv sätter snöbollen i rullning kanske du inte ska bli så förvånad när den rullar ner i nacken på dig. Framförallt ska du inte gnälla över det. Win some, lose some. Du och cp vann (tillsammans med alla utom grön och röd) i Riksdagen. Sen förlorade du på nätet. Lev med det. Get over it.