Fattiga studenter

Precis som när jag var student så gnäller dagens studenter över att man "får för lite pengar" som student. Jag vet inte men... hur kan någonting man får vara för lite? Okej att man kunde stå som sjuåring och kolla snett på upplevt snåla släktingar som tyckte att 50 kr var en lämplig present (hallå, knappt en halv Turtlesgubbe!) men nu pratar vi om människor mellan 18-30. De har, liksom alla andra intressegrupper en sammanslutning på Facebook. Där skriver gnällspikarna att

De studenter som inte har välbeställda föräldrar som kan stötta dem ekonomiskt, och som inte har tid eller möjlighet att jobba vid sidan av sina studier, tvingas leva under socialbidragsnormen.

Såhär svarade jag på det:

Det handlar inte om att "inte ha tid eller möjlighet" att jobba extra. Har man inte välbeställda föräldrar (ungefär som jag) och vill ha extra cash när man pluggar (ungefär som jag), då skaffar man sig "tid eller möjlighet". Kanske får man tentaplugga på nätterna ibland, skippa en fyllerunda eller två (för allvarligt: har ni någonsin druckit öl så mycket ofta som under pluggtiden, stackars "fattiga" studenter?) och kanske avstå en fika för att istället jobba.

Det känns lite konstigt att innan ens fyllda 25 behöva hälsa en massa äldre människor "välkomna till livet"...

Ingenting är gratis. Det lär vi som inte har välbeställda föräldrar oss ganska snabbt. Sluta gnälla, börja jobba.

Och det tycker jag sammanfattar det hela rätt väl. Nej, det är fan inte lätt att klara sig på 7 000 i månaden. Men antingen säljer man den fritid man har för mer pengar - skaffar sig ett extrajobb - eller så bortprioriterar man att bo i innerstan, eller så äter man makaroner istället för på Mickey D...

Och faktum är att empiriska studier ;) visar att vi som kommer från en bakgrund där föräldrarna kanske inte ens efter flera år har femsiffrigt på sparkontona (so much för två månadslöner är de som gnäller minst. Just som jag skrev; man är redan medveten, från "dag ett", att ingenting är gratis.

Av mamma fick jag som liten så mycket hon kunde ge mig - dvs, inte alltid så mycket - när det behövdes. Men ibland vill man ha mer. Man vill ha den där tröjan, se den där filmen på bio, etc etc. Ungefär samma nöjen som när man är 20+, alltså. Jag började jobba extra 1997. Då var jag 12. Oj oj oj, förstörd ungdom, barn-ska-vara-barn, bla bla bla... Inte då. Jag dömde fotboll. Och älskade (älskar?) det. Betald träning! Om en 12-åring kan räkna ut lite pengar = skaffa jobb = mer pengar, tycker jag inte det är för mycket begärt att en dubbelt så gammal akademiker ska kunna fixa den ekvationen också.

Summa summarum: sluta gnälla, börja jobba.