The Name of the Game

Totalt kaos med jobbet nu. Folk är sjuka, på semester - och vem vet vad mer? Lutar i nuläget åt att jag får kämpa ensam imorgon. Solo. I tio timmar. Jag försöker naturligtvis att alltid agera professionellt, men jag hoppas verkligen att det inte kommer någon kund med obefogat gnäll vid låt säga halv sju imorgon kväll. För kundens skull alltså.

Hade sjukaste hemresan inatt. Beställde en taxi hem från Jimmy men insåg i ungefär samma sekund som jag satte mig i baksätet att det var en ekonomiskt sett dum idé - så jävla trött var jag ju inte. Jag hade ju inte ens jobbat... kändes dock inte som läge att bara skicka iväg honom, så jag bad honom att köra till Gullmars. Hundra spänn. Helt okej ändå. Tajmade bussen där perfekt, liksom tuben vid Hornstull och dessutom sista anslutningen också (nästa buss). På bussen inser jag dock att jag kanske var rätt trött ändå - när tittar upp och ser att vi är ungefär tio meter från hållplatsen. Ändhållplatsen.

Inte så illa som det kanske låter - bara två-tre hållplatser hemifrån. Men. Kvälls-, lördags- och veckotrött. Klockan är närmare 01:30. Och, tamtaram, uppförsbacke. Inte någon av de bra typerna (jättebrant men jämbördigt kort eller knappt märkbar lutning) heller. Utan den där käka-upp-vaderna-jobbiga lutningen. Fucking shit. Regnar gör det också. Och väl nästan hemma kör en bil förbi mig i en sisådär 420 km/h (OK, men det kändes så). 15-20 sekunder senare, något långsammare, följer en blåvit bil med ilskna saftblandare efter. Har försökt spana på nyhetssidorna idag för att få reda på mer, men icke. Nån som vet vad det kan ha varit? Welcome to Stockholm!

Söndagen har tillbringats hemma, där jag nu äntligen är tillbaka på ömma fötter som ska få vila med skräp-TV i ett par timmar, och på Skarpnäcks sportfält. Bortsett från ett halvjippo på några timmar förra våren med kollegor från hela länet var det första gången på en sisådär fyra år jag ställde mig på en fotbollsplan. Nu förstår jag hur det känns att bli gammal... stel i rygg, stel i ben, ett duktigt antal kilon mer än sist... helt sjukt att huvudet kommer in i spelet på bara några sekunder egentligen. Med bibehållen fysisk form är jag lätt lika bra som de sista åren jag spelade på riktigt. Utan tvekan. Men kroppen hänger liksom inte med. Jag har fortfarande en utmärkt spelförståelse (det enda -?- som gjort att jag alls varit ens en hyfsad fotbollsspelare), men det är en skum känsla att upptäcka att huvudet är minst tre steg snabbare. Man vill bryta en dribbling och är på G att sträcka ut tårna - när man upptäcker att man är två meter bakom. Skumt, mycket skumt.

Football's Coming Home