Fattiga studenter

Precis som när jag var student så gnäller dagens studenter över att man "får för lite pengar" som student. Jag vet inte men... hur kan någonting man får vara för lite? Okej att man kunde stå som sjuåring och kolla snett på upplevt snåla släktingar som tyckte att 50 kr var en lämplig present (hallå, knappt en halv Turtlesgubbe!) men nu pratar vi om människor mellan 18-30. De har, liksom alla andra intressegrupper en sammanslutning på Facebook. Där skriver gnällspikarna att

De studenter som inte har välbeställda föräldrar som kan stötta dem ekonomiskt, och som inte har tid eller möjlighet att jobba vid sidan av sina studier, tvingas leva under socialbidragsnormen.

Såhär svarade jag på det:

Det handlar inte om att "inte ha tid eller möjlighet" att jobba extra. Har man inte välbeställda föräldrar (ungefär som jag) och vill ha extra cash när man pluggar (ungefär som jag), då skaffar man sig "tid eller möjlighet". Kanske får man tentaplugga på nätterna ibland, skippa en fyllerunda eller två (för allvarligt: har ni någonsin druckit öl så mycket ofta som under pluggtiden, stackars "fattiga" studenter?) och kanske avstå en fika för att istället jobba.

Det känns lite konstigt att innan ens fyllda 25 behöva hälsa en massa äldre människor "välkomna till livet"...

Ingenting är gratis. Det lär vi som inte har välbeställda föräldrar oss ganska snabbt. Sluta gnälla, börja jobba.

Och det tycker jag sammanfattar det hela rätt väl. Nej, det är fan inte lätt att klara sig på 7 000 i månaden. Men antingen säljer man den fritid man har för mer pengar - skaffar sig ett extrajobb - eller så bortprioriterar man att bo i innerstan, eller så äter man makaroner istället för på Mickey D...

Och faktum är att empiriska studier ;) visar att vi som kommer från en bakgrund där föräldrarna kanske inte ens efter flera år har femsiffrigt på sparkontona (so much för två månadslöner är de som gnäller minst. Just som jag skrev; man är redan medveten, från "dag ett", att ingenting är gratis.

Av mamma fick jag som liten så mycket hon kunde ge mig - dvs, inte alltid så mycket - när det behövdes. Men ibland vill man ha mer. Man vill ha den där tröjan, se den där filmen på bio, etc etc. Ungefär samma nöjen som när man är 20+, alltså. Jag började jobba extra 1997. Då var jag 12. Oj oj oj, förstörd ungdom, barn-ska-vara-barn, bla bla bla... Inte då. Jag dömde fotboll. Och älskade (älskar?) det. Betald träning! Om en 12-åring kan räkna ut lite pengar = skaffa jobb = mer pengar, tycker jag inte det är för mycket begärt att en dubbelt så gammal akademiker ska kunna fixa den ekvationen också.

Summa summarum: sluta gnälla, börja jobba.

Sluta GNÄLL!

Hela världen gnäller. Kanske framförallt svenskar. Antingen är man kränkt, eller så är något orättvist. Kanske är det grannens fel, kanske regeringens (ofta sant, förvisso!) eller kommunalpolitikernas, kanske chefens eller kollegernas eller någon helt annan. Aldrig är det ens eget fel i alla fall.

En sak som det gnälls en hel del på, även om kritiken går i vågor är kvaliteten på utbildning skolelever får i Sverige. När det tas upp i av-nyhetstorka-drabbade-sommarupplagor av pappersmedia handlar det då oftast om sex- och samlevnadsutbildning. Ingen klagar på att annars vettiga svenskar som utan förbehåll scorar ett jobb och skaffar barn eller husdjur, inte verkar förstå ett skvatt av grundläggande marknadsekonomiska principer. Jag vet inte om det är skolans, eller kanske grannarnas fel.

I pappersupplagan av dagens Expressen (hittar dock ej artikeln på nätet) ägnas en 3/5-kolumn åt en snyftartikel om att singelföräldrar inte kan utnyttja samma rabatter som par med barn - för att charterbolagen inte erbjuder det. Den i artikeln huvudporträtterade Stockholmsmamman Natasja Gaudy tycker att det låter "helt bisarrt".

Johan Tideskog, 28, från Skövde som avbildas med sin dotter svarar följande, hårresande gnällkommunistiska, på frågan om vad han "tycker" om att inte "samma villkor" gäller för singelföräldrar:

Det är jättedåligt, antingen ska man ha barnrabatt för alla eller ingen. Min fru är mammaledig och hon skulle ju kunna åka själv när som helst - men det blir för dyrt.

Aha. Undra på att de som är 15-30 idag kallas för "gratisgenerationen", "ska-ha-generationen" och liknande? Det här är alltså en familj som delvis lever på att staten går in och pyntar för deras arbetsbefriande med barn. Den ena av dem kan inte åka för att det "är för dyrt". Tough shit, det finns nåt för nästan alla som är "för dyrt". Jag har inte heller råd att ta ledigt en vecka när som helst och lägga mina besparingar på att resa. Vad man gör? Jobbar hårdare och sparar. Så jävla enkelt är det. There ain't no such thing as a free lunch. Och hur man paketerar sina rabatterbjudanden måste väl för helvete vara upp till bolaget självt att välja? Eller?

Och, nu till den grundläggande marknadsekonomin: I många fall där en familj om två vuxna med tillhörande barn får rabatt beror det, som jag ser det, främst på tre saker:

• De flyg som ingår i liknande paketresor vet bolagen av erfarenhet sällan är fyllda (det här har jag förvisso inte fått belagt, men mina mattebetyg från gymnasiet till trots är jag inte dummare än att jag kan lägga ihop två och två).
  
• I ett dubbelrum kan man ofta knöka in en eller två barnsängar. Barnen tar i det läget upp "mindre" plats än en vuxen, eller rättare; de "stjäl" inte en vuxens - som charterbolaget kunnat tjäna extra pengar på - plats.
  
• Om en vuxen reser till fullpris höstar resebolaget in x kronor med y marginal. Om två vuxna reser till fullpris höstar resebolaget in 2x kronor med 2y marginal. Dubblad vinst = större möjligheter att rabattera den tredje resan. Vuxna har dessutom mer pengar att röra sig med på planet och resmålet. Det är större (minst dubbelt så stor) sannolikhet att två vuxna med ett barn spenderar mer, än en vuxen med två barn.

Gissa, bara en gång, varför ta 3 betala för 2-erbjudanden är vanligare än ta 2 betala för 1-dito? Varför en hel meny på snabbmatsstället är styckmässigt billigare än att köpa burgare, pommes och dryck var för sig? Varför jag i min butik är betydligt mer benägen att ge dig rabatt om du köper tre mobiler, än en?

Hur svårt (eller fel?) vore det egentligen att införa en lag om att människor som inte förstår vissa grundläggande principer har förverkat sin rätt att gnälla (alternativt att de får gnälla, men att det ger böter och samhällstjänst)?