Trygg-Hansa kan dra åt helvete

Känns som att det är stora "lacka ur på idiotiska företag"-månaden. Först Com Hem (nej, jag tänker inte länka) som inte lyckas med sin enda, enda uppgift: att leverera fungerande bredband och TV.

Nu: Trygg-Hansa (fortsättningsvis TH eller öknamn). Inte särskilt tryggt, sa Bull. Otryggt är vad det är, sa Bull.

Allt började redan när jag hoppade på deras tåg, i samband med att vi köpte den lägenhet som nu är bostaden vi lever i, för ganska prick ett och ett halvt år sedan. Jäkligt bra erbjudande; 300 spänn för hela första halvåret på hemförsäkringen. Därefter fick jag en faktura för hela perioden 1 juli 2008-30 juni 2009. Jag ringde upp och förklarade att jag inte var intresserad av vare sig bindningstid, helårsfaktura eller autogiro:

TH: Visst, inga problem, vi ordnar månadsbetalning åt dig, men vi tar tolv kronor i fakturaavgift då...
Tim: Helt lugnt, det kan jag nog avvara.

Så de ordnade det. Eller; ja, först skickade de halvårsfaktura. Sen kvartalsfaktura. Och slutligen månadsfaktura. Så det kanske inte löste det pronto, men ändå. Jag är inte omöjlig; det är okej att det blir fel nån gång. Dock: Inte ett ljud om att ett års bindningstid var det som gällde ändå.

Så, i januari (i år) någon gång så ville jag byta bolag, av diverse anledningar. Meddelade TH att det fick vara nog och att de kunde sluta skicka räkningar. De sa typ okej, är du verkligen säker, bla bla bla... och jag trodde att saken var ur världen.

En månad (typ) senare dyker ännu en räkning upp. Ahja, skitsamma, en sista faktura får man ju alltid, tycker jag - så trots att jag redan betalat det nya försäkringsbolagets första sifferpapper, så trycker jag in 130 pix till i TH.

Ytterligare en månad senare kommer - yes, du gissade rätt: en ny faktura! Jag ringer upp de jävlarna, berättar ungefär det jag skrivit härovan. Blir då vänligen upplyst om att våra försäkringar har tolv månaders bindning och det kan man inte förhandla bort - vilket jag i min enfald trodde att jag gjort.

Jag försöker att lirka med dem och till slut får jag faktiskt ett konkret och i sammanhanget vettigt svar på frågan hur fan kan jag bli av med er?

Handläggaren upplyser mig om att du kan ju helt enkelt låta bli att betala räkningarna.
Tim: Jovisst, men jag är så lagom sugen på att hamna hos inkasso och fogden för att några på ditt företag är idioter och/eller fulsäljare.
TH: Ahmen asså, du hamnar inte hos inkasso. Vi skickar inte obetalda månadsfakturor vidare.
Tim: Vad händer då? Jag vill inte betala påminnelseavgifter heller, för fakturor jag inte ens vill betala ursprungligen...
TH: Ja, då säger vi helt enkelt upp din försäkring.
Tim: Va? Säkert?
TH: Ja.
Tim: OK, och vad händer med fakturorna jag inte betalt?
TH: De kommer ligga som en fordran på dig, så om du någon gång återvänder som kund* så får du betala dem då, det första som händer.
Tim: Fair enough, skriv ut mig! Tack, hej då.

Vad händer ett par veckor senare? Oh yeah, damn right. Ännu en räkning. Ännu ett samtal till CP-Hansa. Jag ska bespara dig hela dialogen denna gång men essensen är att vi avslutade din försäkring per den x [jag kommer inte ihåg exakt datum] och vi har rätt att ta betalt till och med den dag försäkringen upphör att gälla.

Fine, det är också fair enough. Men jag förhör mig för säkerhets skull, så att försäkringen inte börjar ticka igång igen eller att jag får ny bindningstid eller nåt sånt. Nej, nej, försäkras jag. Icke då. Så än en gång betalar jag hela restbeloppet och tror att det är ur världen.

Vad smyger sig likt en skabbig strykarhund genom brevlådan i början av maj? Fuckin' right, ett jävla kuvert med en livboj på. Räkning från Stygg-Hansa. Mer betalt ska de ha. Fast vi kan säga att jag är av en gnutta motsatt åsikt. Jag skiter i räkningen. Så någon vecka senare kommer en påminnelse. Då rinner det över. Jag ringer upp dem och under väntetiden i luren så mår jag väldigt märkligt. En härlig häxblandning av extrem frustration och pre-sympati för den stackars handläggare som någon minut senare ska få bli den som hanterar mig, pulserar genom min kropp.

Av det följande samtalet framgår att enligt FAL ska försäkringarna vara med minst ett års bindningstid och på min invändning om att jag under första perioden fick ett halvårs försäkring svaras det att jo men i vissa särskilda fall så är det okej... (Så varför kan ni inte fixa det igen?) Bla bla bla, ord fram och tillbaka. Kärnan i samtalet är i alla fall att jodå, jag kan mycket riktigt ge fullständigt fan i att betala för inget kommer att hända ändå. Tommy, som han hette, lovade det. Så jag bestämmer mig för att lita på honom. Trots allt.

Jag meddelar också att de kan sluta att skicka såväl räkningar som påminnelser eftersom jag ändå inte har för avsikt att betala dem: spara den tian det kostar att expediera varje brev, och spara lite på miljön på samma gång. Nå, det går naturligtvis inte. Men Tommy talar om att han lägger in en uppsägning per den 30 juni, när försäkringen gått ut.

Jag tackar för hjälpen, beklagar att en så duktig medarbetare ska tvingas jobba för ett sånt skitföretag och lägger på, något mer betryggad om att det här faktiskt ska lösa sig nu. Jag bestämmer mig för att lugna ner mig och släppa allt ur tanken.

Idag när jag kom hem från en dags tungt knegande låg ett tjockt kuvert från Trygg-Mongo på hallmattan. Super, uppsägningsbekräftelse tänkte jag och öppnade kuvertet, mest för att se det med egna ögon; så att jag hade det svart på vitt.

Eh, nä.

Kuvertet innehöll, förutom propagandabroschyrer på lyxigt papper i fyrfärgstryck, ett försäkringsbrev och en faktura för perioden 1 juli 2009-30 juni 2010.

Nej, jag skojar inte. Och jag skojar inte heller när jag säger att om inte det här är ett mycket bra skämt (för det är det, om det är det!) och om nästa person jag pratar med inte bildligen slickar mina skor och löser det här nyss så kommer jag att bryta nacken av någon ansvarig motherfucker på det där nasarbolaget.

Jag är nästan sugen på att slå sönder nån dyr pryl hemma, bara för att belasta deras kassa. Jag har ju rimligen en aktiv försäkring enligt deras sätt att se på det...?

Summa summarum: TRYGG-HANSA ÄR FRÅN BÖRJAN TILL SLUT ETT OSERIÖST FÖRETAG. VARNING UTFÄRDAS!



* = för det lär ju hända efter de här månaderna, att jag "återkommer som kund"... aaah, eller också inte. Då går jag hellre oförsäkrad. Jävla idioter.

Dödsstraff?

Nu får det vara nog.

På engelska säger man spend om såväl att göra av med pengar som att slå ihjäl tid.

På svenska säger vi ett liknande ord, spendera, när det handlar om pengarna.

När det gäller tid används ordet tillbringa. Man kan "spendera, en kväll på krogen" men inte "spendera en kväll på krogen". Capisce?

Jag börjar nästan tro, eftersom den här språkmisshandeln sprider sig mer och mer, att dödsstraff är en rimlig åtgärd och grov ordfridskränkning är en rimlig brottsrubricering.


(Och ja, det finns en massa andra exempel på utbredda felaktigheter också, exempelvis skärde, användandet av karaktär istället för roll; rollfigur och så vidare. Men spendera-idiotin är den jag upplever sprider sig mest och fortast.)

PSTT! Pengar spenderas, tid tillbringas!

Två dagar hos vården

Benet blev inte bättre, trots en veckas knarkande av allergipenicillin. Sökte upp Liljeholmen igen i måndags, delvis för att kolla benet men också för att få nåt mot den envisa hosta som parkerat i halsen. Det är rätt skönt att få sova om nätterna.

Mitt ben och jag remitterades, efter en timmes väntetid på blodprov (tre nålstick - jag hatar nålstick) och miljoner gnälliga panchisar som var där för nåt ödletest, till SöS. Det enda som är värre än panchisar på väg ombord på kollektivt färdmedel eller där det finns gratissaker, är panchisar på vårdcentral. Du vet varför. Man borde införa åldersgräns på allmänna vårdcentraler. En miljard plus, vänligen vänd dig till dinosaurieakuten.

Till SöS således. Blev inskriven vid 16-tiden, fick åka hem strax före 23. Jättekul. Särskilt som Men, om inte annat hann jag botanisera i ungefär halva den svenska tidningsfloran under alla väntetimmar mellan blodprov, sprutor, läkarsamtal, klämma-på-ben och så vidare. Igår hann jag vara både förvuxen fjortis (Glamour), 17-årig bonnlurksfjant (Bilsport), sosse (Aftonbladet), folkpartist (Expressen), fattiglapp (Metro), desperate housewife i 32-årsåldern (Hus & Hem), DN-kulturare (Lasermannen på ljudbok, ett enda kapitel innan headsetet dog), 104-årig tant från Eksjö (Hemmets Journal och superfattiglapp (måndagens Metro). Fördomar, moi? Icke. Det jag skriver är ju sant...

Summa nålstick: Nio. Tre blodprov i vardera armveck och två på vänster hand plus en spruta.

Idag var jag åtminstone förberedd. En av böckerna jag beställt hade kommit, så jag svängde förbi och plockade upp den innan jag gled in för min planerade röntgentid. 100 sidor ungefär hann jag avverka under hela dagen. Lite försenat fick jag komma in till strålningsrummet. (Och folk klagar på de maskiner jag jobbar med? Pfft...) La mig på en brits och fick veta att nu skulle det bli mera leka nåldyna. Tydligen måste man ha någon kontrastvätska (som, vill jag minnas från barndomen, är svindyr). Då är det ju lämpligt om man hittar ett bra kärl på första försöket - om man har en patient som tycker att stickande saker är obehagliga.

Tyvärr är det en grej man inte kan säga till vårdpersonal, att man inte direkt tycker om det. Genast ska det ömmas och daltas. Jag förstår dem förvisso, de träffar antagligen på en ganska stor hög fobiker varje dag. Jag är inte ett dugg rädd för sprutor/nålstick och de gör inte ont - men av nån anledning tycker jag att det är maxat obehagligt.

Jag försöker alltså slappna av och bara ta det lugnt medan personalen jobbar. Ett stick. Aj. Så, nu är inte det ett problem längre. Stick två, pffuuuu, gjorde faktiskt lite ont. Inget kärl nu heller.

- Vi kommer behöva sticka på insidan av foten, uppe vid tårna. Det här kan göra lite ont.

(Grattis, ni har just vunnit pris för dagens sämsta kommentar! Det enda som gör att jag inte är downright rädd för nålar är just vetskapen om att det inte smärtar. Jaja, inga problem, djupa och lugna andetag bara...)

Det gjorde lite ont. Och med lite menar jag förbannat helvetes jävla kuk-mega-ont. Det var om inte den värsta så åtminstone topp 5 värsta smärtan jag någonsin upplevt. NÅGONSIN. Om de träffade en nerv eller vad som hände har jag ingen aning om. Men något liknande har jag aldrig varit med om. Undrar om jag snart är stickrädd på riktigt...?

Så de fick helt enkelt använda andra metoder för att kolla hur mitt ben mår. Efter ytterligare totalt cirka tre timmars väntan, ett blodprov, en spruta och två antibiotikumpiller till så fick jag äntligen gå hem. Före 19 idag, till och med! Wow!

Summa nålstick: Fem. Tre sprutförsök i foten, ett blodprov i fingret och en spruta.

Totalt fjorton nålstick och ett duktigt antal hundralappar för besök och mediciner. Verkligen de roligaste två dagarna i hela mitt liv....

Giv mig DIF eljest giv mig döden!

Höstkvällar är mörka. Och kalla. Och gå-på-match-kompisen har flyttat till Glennmark för att jobba åt Satan.

Så jag beställde Canal Plus-paketet i förra veckan. Inte enbart för Allsvenskan såklart, men visst inverkade det en hel del. (Även om den första match jag såg med mitt ny"vunna" kanalpaket var Liverpool-Man U igår - och den glömmer jag helst fort.) Och så har jag blivit sjuk igen. Eller rättare; det har blossat upp igen.

Perfekt, känns det ju då, att kunna krypa ner under ett täcke och se bataljen mellan makrillar och apor imorgon. Icke då. En skitmatch som Bajen-Kalmar går an att visa, men inte Djurgården, tydligen. Juve-Udinese i Mesligan passar tydligen tittarna bättre? Gratisätarna på TV4 visar den inte heller. Inte i huvudkanalen (I C Y), inte i +, inte i Sport.

Va fan culo!

En timmes väntan, tre minuters vård

Också känd som "privatisera skiten".

First things first: Har haft en i stort sett skön semestervecka. Oskönt har varit att jag dragit på mig en redig packe sjukdom. Brukar bli så när jag jobbat intensivt (cirka 240 timmar i augusti) och sedan tar ledigt. Det vet jag. Men jag hoppades att någon gång få slippa det...

Icke så. Och den riktiga peaken varade ungefär tisdag kväll till torsdag förmiddag. Vad, kan man fråga sig, gjorde jag då under onsdagen? Svaret borde i alla avseenden ha varit "låg hemma och drönade på soffan, kollade film, spelade onlinespel (etc)". Det är inte rätt svar. Jag hade bokat in en tripp till Örebro för att hälsa på mamma. Icke ombokningsbara biljetter. (Helt okej pris förvisso; 300 spänn T/R - med 1 kl på hemvägen.) Och om det är någon jag inte ger bort mer pengar - även om det bara är 300 spänn - så är det staten. Staten, som snodde mer i skatt för 2007 än jag tjänade brutto hela 2006, ska få slita för mina pengar. Det måste ju jag göra...

Så jag åkte. Det gick ganska bra. Lyckades till och med somna (efter en natt med "lätt söndertrasad" sömn) någonstans i höjd med Bålsta. I Västerås (ungefär halvvägs) vaknar jag av att en hopkrympt herre i 50-talsrock och ungefär motsvarande ålder själv står och "pickar" mig på axeln med sitt pekfinger. Vresigt sliter jag ur lurarna ur öronen, låter Anselmos vrål eka ut i luften. Ögonen landar på nämnda herre efter att snabbt ha svept yrvaket över den, nota bene, halvtomma vagnen. Jag har den där platsen! säger han på äkta gnäll-västmanländska.

På "den där platsen" har jag, eftersom ingen satte sig där på någon av Stockholmsstoppen, parkerat en stor och tung papperspåse med present till mamma, min väska, en flaska vatten, dagens Expressen och en påse lakritsnappar. Blir först fly förbannad men lugnar ner mig lika snabbt: Skärp dig Tim, det är hans jävla plats. Du hade inte heller velat stå upp om du hade platsbiljett... även om vagnen är halvtom... jomen, det kan ju komma fler... jamen... inga men, packa ihop och släpp in mannen nu. Lyfter upp grejerna, ställer mig upp, låter gubben ta sin plats. Sjunker ner på sätet igen, trycker in lurarna i öronen, gottar ner mig i dagens Sportbladet och börjar så sakteliga gå ner i varv igen. Känner ett knack på andra axeln och gubbjäveln gestikulerar att han ska gå av!

Tåget börjar bromsa och vi rullar in i (En annan del av?) Köping. Det vill säga nästa stopp på resan. Tjugo minuter från Västerås. Och vagnen var som sagt halvtom när det förbannade aset klev på. Hur fan tänker man då? OK om han skulle åkt hela vägen till Göteborg, klart som fan att man vill ha sin bokade plats då. Men tjugo jävla minuter när det fanns andra platser lediga!? Var det värt att väcka mig för det?

Kommer i alla fall fram till Örebro helskinnad. Har dessutom lugnat ner mig för en bra stund sedan. Mamma möter mig på stationen och följer mig de tre minuternas gångväg (sjukt jobbigt...) till hennes nya lya. Febern har dock slagit till ordentligt så något vidare sällskap för mamma var jag väl inte. Äter bara några tuggor av den goda maten (mammas mat, always!) och halvligger och halvsover mest därefter i hennes sköna fåtölj. Svarar i stort sett enstavigt på tilltal, nästan oförmögen att föra sammanhängande resonemang. Hinner träffa C (mammas gubbe) i ungefär fyra minuter efter att han kommit hem från jobbet. Mamma erbjuder sig att följa med tillbaka till stationen. Jag tycker inte att det är nödvändigt och svarar att det är her call. Men mamma vet väl bäst, som vanligt. Det var nog tur att jag hade med mig nån som kunde kolla spår, förseningar och sånt medan jag kunde sitta och kallsvettas och feberyra på en bänk i lugn och ro.

Hallsbergståget (det skulle bytas) skulle avgå 17:10. Klockan blir 17:08. 17:09. Inget tåg. Ingen information. Till slut, meddelande om försening. Avgång klockan 17:14. Inga problem, fortfarande tio minuter på mig att byta. De ondskefullt lysgröna siffrorna ändras minut för minut. 17:16, 17:17, 17:18, 17:19. Jag vet inte säkert, men jag tippar att tåget rullade ut cirka 17:22. 20 minuters restid. Således framme 17:42 om inget annat oförutsett inträffar. Stockholmståget avgår 17:45. Fortfarande kvar i Örebro har jag hastat fram till 1 kl-vagnen, sista två vagnarna på tågets insida för att inte missa det. (Tåget var knökfullt, så det var inte att jag gjorde en Västeråsgubbe, utan jag hittade ingen annan plats och pallade verkligen inte att stå i 20 min.)


grått = spår
vitt = stationsyta
blått = tåg

Strax efter Kumla (sex, sju minuter från Hallsberg) meddelas det att vi kommer in på spår 5A och Stockholmståget går från 5B (markering C, skiss av berörda spår på Hallsbergs station ovan. Nedåt = söderut, dvs färdriktningen för det tåg jag färdas med). Jag kan Hallsbergs station som mina egna fickor efter tre år på gymnasiet där. Eftersom jag inte har någon lust att krypa hela den sträckan (jag sitter alltså nästan längst fram i tåget, markering A, och ska bakåt) i mitt tillstånd samlar jag kraft och går en två, tre vagnar bakåt i tåget. Hoppar av och börjar knata mot 5B så fort det går. Jag ser inget tåg på 5B, däremot ser jag halvvägs (markering D) hur en diger hop människor vänder. Tittar bakåt och på spår 4 (parallellt och bredvid 5A) står 1745-tåget mot Sthlm. Jag har plats i tåget ungefär vid markering B.

Hade jag suttit kvar på min plats hade jag kommit nästan perfekt för att bara gå rakt över perrongen (~10 meter?) in i det tågets 1kl-vagn. Dels fick jag gå en massa (säkert inte mer än 150 m, men det kändes som en massa) i onödan. "Når" loket 17:44 och stressar in i första vagnen för att gå genom tåget till rätt vagn längst bak, då tåg- och stationspersonalen ser måttligt roade ut av att jag inte springer. Har sen hunnit igenom ungefär halva första vagnen när de ropar ut att "vi blir stående här i cirka tre minuter till" (pga desinformationen och X2000-omkörningar)...

Jag har varit argare. Men det är inte många gånger. Det blev en lång historia. Punchlinen och kontentan är dock densamma: Staten ska inte köra tåg! Privatisera så att det blir någon ordning på skiten!

Och nu, till dagens issue: Har en elak svullnad, förmodligen en infektion, i benet och när Alex oroade ihjäl sig gick jag med på att åka och kolla upp det. Trots att jag svurit på att försöka utnyttja den offentliga vården i så liten utsträckning som möjligt, ringde jag ändå närakuten. Visst, du kan få en tid 17:10 idag. (Borde jag inte ha lärt mig vad 17:10 innebär denna vecka...?) Kommer dit cirka 16:55, då det inte finns mycket jag ogillar mer än människor som inte är i tid. Väntar. Och väntar. Får höra nåt mummel om halvtimmeslånga förseningar. Suckar och skickar SMS till Alex. Verkar som att de bara har en läkare där. Väntar mer. Och mer. Jag skulle kunna dra åtminstone tre side stories om vilka idioter som sitter i väntrummet.

Hursomhelst. Efter en timme får jag åtminstone träffa en läkare. Han tittar på mina ben, klämmer på dem och frågar. Jag svarar och talar om när det gör ont, och inte. Efter två minuter fäller han omdömet: Infektion! Penicillin! Recept, tack och bock, hej då. En timmes väntan, tre minuters vård. Betalt hade de mage att ta också. Skatt plus patientavgift... Privatisera så att det blir någon ordning på skiten!

Sovjetsverige

Mår verkligen som en påse skridskor. När man är så här sjuk så skulle jag hellre bo i Norge där man kan köpa receptfria läkemedel i närbutiken. Lokala Ica (cirka 50 m bort) öppnar om 20 minuter. Hade varit minst sagt bekvämt att "bara" (det är inte så bara, det är snarare som ett kilometerlångt sprintlopp) gå ner, tanka upp ett lager Fisherman's och Ibumetin och sedan kunna stanna inne. Men icke då. Vill jag ha värktabletter så är det minimum 10 minuters bussresa enkel väg (nästan som ett marathonlopp) - och då har jag ändå tur. Sätter en hundring på att det nog finns ett antal människor i såväl länet som övriga landet som har betydligt längre till närmaste apotek.

Only in Sweden...

RSS-läsare

Jag diggar verkligen den här "nya" funktionen (jag har i olika former umgåtts med Blogger sedan 2003, så den är ny...) på Blogger där man kan bygga in flödesschemat för sidor man länkar till, direkt i länkningen. Fantastisk funktion! Som att ha en RSS-läsare inbakad i sin egen sida! De bloggar jag länkar till är som kanske förstått de jag själv läser. När det kommer en ny sida bland länkarna, är det för att jag börjat läsa den regelbundet...

I övrigt då? Tja, hade Jens - skånsk syssling med roligt bockskägg - på besök i måndags till onsdags. Vet inte om det var hans fel, men sisådär fyra timmar efter att vi skilts åt i onsdags morse började jag må helt jävla perkele. Huvudet värker, yrsel, knäna skakar, kroppen känns allmänt klen... och värst av allt, jag började frysa. I butiken jag chefar över är det varmt. Varmt. Minst en eller två gånger om dagen brukar jag break a sweat. Nu frös jag så jag fick gåshud. Creepy!

Nåväl, nu känns det som om jag är fit for fight igen. Nu kör vi!

Sist men inte minst: En ny version av www.ungaeuropeer.se är uppe. Check it out. Och bli medlem. Du är väl både ung och europé?