Fem timmar kvar

Yes yes. Flyget går halv sju imorgon. Alltså måste man vara på Skavsta (jodå, än en gång blev det Ryan...) omkring klockan fem. Alltså måste man ta en flygbuss omkring klockan fyra. Alltså måste man ta en nattbuss hemifrån omkring klockan tre. Oerhört flådigt och glassigt sätt att inleda en långweekend i fotbollens förlovade land. Inte.

Två gånger har jag snart åkt nattbuss till stan. Två. En gång i oktober 2006 när jag skulle ta ett alldeles åt helvete för tidigt plan till Aten - dock, tack och lov, från Arlanda den gången. Detta blir tillfälle två. Varför går inte tuben dygnet runt alla dagar? Det är inte 1923 längre och alla jobbar inte fast mellan soluppgång och -nedgång längre. Om jag inte kan ta en taxi? Jodå, visst kan jag det. Men så slösaktig och lat är inte ens jag. Det är inte ens 100 meters promenad till busshållplatsen och bussen går utan byten till Sergels Torg på dryga 20 minuter, varifrån det är cirka fem minuter att knata upp till Cityterminalen där de silvriga regnbågsbussarna rullar ut från. Taxi där vore lite väl, va? Vi sparar den till en skön utekväll senare i vår/sommar istället.


Fokus på fantastisk fotboll. Mål i massor av makalösa Manchester (United). Och en himla massa andra anaforer jag säkert skulle kunna komma på om jag ansträngde mig. Old Trafford, Theatre of Dreams, Manchester, England. 2 februari kl 17:30 lokal tid. Manchester United - Everton. Merseyderby. Jag, Cribba och säkert 70 000 till på Old Trafford. Det kommer att bli en magisk kväll - förhoppningsvis och sannolikt värd allt strul, stress och alla bortkastade pengar.

Bakgrundsstoryn till det sista: på en Halloweenfest bestämde jag och C - som en sån där grej man ofta "bestämmer" - att den här våren var det fan dags att åka över och se United spela. Det hade vi båda suktat efter alltför länge. Så vi gjorde slag i saken i mitten av december och bestämde en match som
1) verkade intressant;
2) spelades på en "bra" dag;
3) vi kunde ta oss till och bo relativt billigt i samband med.

2 februari. United - Everton. Perfekt med måndagsmatch. Man åker till England på en söndag, stannar över matchdagen och åker hem nästa. Ryan dit, SAS direkt från Manchester I A hem. Arlanda non-stop i ordentliga säten - perfekt sätt att avrunda. Allt var frid och fröjd fram till i söndags. Då behagade Everton och lokale storebrorsan Litterpool spela oavgjort i FA-cupen, något som enligt dess antika regler renderar omspel. Alltså flyttades den viktiga (ja) matchen till 31 januari. Småpanik.

Dels tvingas jag missa en och en halv jobbdag extra. Sen fick jag ett helsike den här veckan med att inte sy ihop ett hjälpligt fungerande bemanningsschema för helgen och måndag-onsdag nästa vecka. Dessutom behövde vi boka nya flygbiljetter dit (20 spänn billigare att boka nytt än att boka om), ringa hotellet och fråga om vi kunde byta datum (med resultat att vi får betala ungefär samma pengar men får sämre standard), avbryta incheckningen till första ditflyget, checka in på nytt, köpa biljetter till flygbuss i Sverige och flygbuss i England.

Nu är den stressen över i alla fall. Nästa gnagare är hur hemresan ska lösas. C har tack och lov en släkting som jobbar med att köra luftbuss så han kan glida hem när han vill för rimliga pengar. Jag har inte riktigt samma situation. Och jag är måttligt pigg på att skänka åttahundringen den första biljetten kostade plus ytterligare 2xGustav Vasa till statens flygbolag för en ny biljett. Det går i stort sett på ett ut (och även om jag går back får jag ändå två dagars semester till) att ta tåget till London (och sen tillbaka för hemresan) och bo hos någon man känner - eller t o m, har jag räknat ut, att bo på ett billigt B&B om man lever halvsnålt i övrigt.

Nu är jag förvisso katastrofalt dålig på att leva halvsnålt just när jag har semester, men ärligt talat skiter jag i. Okej, resan gick på 1500 mer än beräknat. So what? Hellre det och faktiskt njuta av det, än att bara bittra över att kasta varenda krona i sjön. Sen är det alltid (okej, men oftast) kul att träffa andras släktingar och/eller gamla kompisar. Framförallt när man gör det utomlands. Av nån anledning.

Soft, nu har jag slagit ihjäl ytterligare en kvart på att redogöra för mitt liv den senaste veckan. Bara cirka fyra och en halv timme kvar nu.

Jag tror jag fortsätter svamla, således. Jag är grymt besviken på vår engelska systerkedja som har ett vansinnigt dåligt (läs: obefintligt) system för att kontakta enskilda butiker. Jag tänkte fjäska till mig en schysst rabatt på en SonyEricsson-laddare "U.K. Standard" mailledes. Det gick inget vidare. Jag får väl helt enkelt knata in i en butik och förlita mig på mitt vanligen så välsmorda munläder. Det brukar generellt gå bra - men chances are, förvisso, att jag springer in i en säljare ännu duktigare än jag själv. Det bådar i så fall inte gott. Sådär, ytterligare fyra minuter till nerräknade.

Jag kommer att vara kontaktbar på Skype från och till, beroende på tillgång till WiFi-spots i Manchester och London. Annars, vänligen ring inte. Ha det bra. Det ska jag ha. Två minuter till borta.

Ärtor.

Hemma i vardagen igen

Skönt att vara tillbaka på jobbet. Igår var en märklig dag. Vakna i Budapest, vistas i Bratislava och somna hemma i Stockholm. Tre länder inom loppet av tolv timmar.

Jag frågar dock mig själv, liksom jag alltid gör: varför utsätter jag mig för Ryan Airs flygande sardinburkar gång på gång på gång? Okej att plåtarna kostade en spänn den här gången, varken mer eller mindre, men annars - när man ändå betalar några hundra? Jag tjänar väl tillräckligt för att kunna lägga på tre, fyra hundra och kunna flyga med SAS? Eller?

Hursomhelst, vi kom hem levande. Och det var som sagt skönt att vara tillbaka på jobbet igen. Makalösa siffror idag. Näst bästa dagen av alla sedan jag tog över butiken! Riktigt, riktigt kul!

Mycket skoj som händer framöver nu: snart kommer julhandeln så smått igång; det är en hel drös med fester att anordna / bevista, en massa folk att träffa och inte minst det konstanta upprätthållande av gott humör jag måste sysselsätta mig med för att inte bli höstdeppig. Då blir det så djupt att det inte funkar med nånting.

Happy face on. Två dagar kvar till lön. Nu ååååker vi!

Dag ett: Sthlm-Bratislava

Det gick rätt smidigt allting idag, måste jag säga. Smidigare än jag räknat med. Allt från att hinna hemifrån i tid, hinna med planerad flygbuss och inte behöva vänta på Skavsta i fyra ljusår till att åka med rätt buss (inte nån jävla airport shuttle, vi kör the real deal) till rätt stopp inne i stan och byta till rätt spårvagn.

Väl framme vid vårt tilltänkta natthärbärge (förhandsbokning is for woussies), City Hostel, inser vi varför gatorna är belamrade med öldrickande och sjungande polacker: VM-kval, Slovakien-Polen. Fuck, fuck, fuck. Varenda litet någorlunda centralt beläget hostel/hotell lär ju vara fullt.

Men lite flyt får man ha. Ett ledigt dubbelrum hade de kvar. ETT! Under 600 spänn och hur fräscht som helst, mitt på huvudgatan (?) Obchodna och mycket trevlig personal. Som hittat.

Middagen förtärdes på den lokala specialitetskedjan KFC då varken fötter eller mage orkade vänta längre. "Allt utom Donken", var vi rörande överens om.

Avslutningsvis parkerade vi oss på uteserveringen rakt över gatan (ca 15 grader kl 20-21) med en pint Budvar respektive ett glas vitt. 40 pix. Knappt. Tillsammans. Dessutom kom ägarinnan - som inte direkt var någon fena på engelska - ut och bjöd på "Slovenska Schnapps"; slovakisk snaps. Ganska likt vanligt svenskt kryddat brännvin. Inte särskilt gott, alltså. Men shotbart. Och inte tackar man nej när man blir bjuden... Hela dialogerna; beställningar, diskussion om det är "tillåtet" att smutta på snaps etc etc, skötte vi i princip helt på tyska. Det låter måhända inte så imponerande...? Betänk dock för en sekund att - jag kan inte tyska... (trodde jag i alla fall.)

Allra allra sist på kvällen skrivs denna summering. Bratislava är fint, mysigt och med svenska mått billigt - men en dag här räcker. Möjligen möjligen två.

Godnatt Alex. Godnatt läsare. Godnatt Alaska (hoppas du har det riktigt bra hos J&G). Godnatt E71. Godnatt världen.

Snart bär det av

På onsdag så går äntligen flyget. Omkring kl 14 lyfter vi mot Slovakien och första stoppet på Eurotrip-08. Bratislava-Wien-Ljubljana-Zagreb-Budapest - på sex dagar. En natt i varje stad förutom Budapest där det blir två. Hotell i alla städer utom Ljubljana, där vi ska crasha hos Mitja (en störtskön snubbe jag lärt känna genom JEF.

Kattvakt är fixat, liksom lägenhetsdito. Mycket skönt. All taken care of. Vi har till och med checkat in. Ska bara tvätta och packa imorgon, sedan är det helt klart. Jag kommer att köra resdagbok här, oerhört spännande on site-reportage. Rafflande stories från tågen mellan östeuropeiska huvudstäder, kanske en intervju med en konduktör?

Följ i våra fotsteg via www.timnilsson.net. Maila om det är nåt. Men ring helst inte. Roamingsamtal kostar fortfarande hund. EU-maxtaxa eller inte...

En timmes väntan, tre minuters vård

Också känd som "privatisera skiten".

First things first: Har haft en i stort sett skön semestervecka. Oskönt har varit att jag dragit på mig en redig packe sjukdom. Brukar bli så när jag jobbat intensivt (cirka 240 timmar i augusti) och sedan tar ledigt. Det vet jag. Men jag hoppades att någon gång få slippa det...

Icke så. Och den riktiga peaken varade ungefär tisdag kväll till torsdag förmiddag. Vad, kan man fråga sig, gjorde jag då under onsdagen? Svaret borde i alla avseenden ha varit "låg hemma och drönade på soffan, kollade film, spelade onlinespel (etc)". Det är inte rätt svar. Jag hade bokat in en tripp till Örebro för att hälsa på mamma. Icke ombokningsbara biljetter. (Helt okej pris förvisso; 300 spänn T/R - med 1 kl på hemvägen.) Och om det är någon jag inte ger bort mer pengar - även om det bara är 300 spänn - så är det staten. Staten, som snodde mer i skatt för 2007 än jag tjänade brutto hela 2006, ska få slita för mina pengar. Det måste ju jag göra...

Så jag åkte. Det gick ganska bra. Lyckades till och med somna (efter en natt med "lätt söndertrasad" sömn) någonstans i höjd med Bålsta. I Västerås (ungefär halvvägs) vaknar jag av att en hopkrympt herre i 50-talsrock och ungefär motsvarande ålder själv står och "pickar" mig på axeln med sitt pekfinger. Vresigt sliter jag ur lurarna ur öronen, låter Anselmos vrål eka ut i luften. Ögonen landar på nämnda herre efter att snabbt ha svept yrvaket över den, nota bene, halvtomma vagnen. Jag har den där platsen! säger han på äkta gnäll-västmanländska.

På "den där platsen" har jag, eftersom ingen satte sig där på någon av Stockholmsstoppen, parkerat en stor och tung papperspåse med present till mamma, min väska, en flaska vatten, dagens Expressen och en påse lakritsnappar. Blir först fly förbannad men lugnar ner mig lika snabbt: Skärp dig Tim, det är hans jävla plats. Du hade inte heller velat stå upp om du hade platsbiljett... även om vagnen är halvtom... jomen, det kan ju komma fler... jamen... inga men, packa ihop och släpp in mannen nu. Lyfter upp grejerna, ställer mig upp, låter gubben ta sin plats. Sjunker ner på sätet igen, trycker in lurarna i öronen, gottar ner mig i dagens Sportbladet och börjar så sakteliga gå ner i varv igen. Känner ett knack på andra axeln och gubbjäveln gestikulerar att han ska gå av!

Tåget börjar bromsa och vi rullar in i (En annan del av?) Köping. Det vill säga nästa stopp på resan. Tjugo minuter från Västerås. Och vagnen var som sagt halvtom när det förbannade aset klev på. Hur fan tänker man då? OK om han skulle åkt hela vägen till Göteborg, klart som fan att man vill ha sin bokade plats då. Men tjugo jävla minuter när det fanns andra platser lediga!? Var det värt att väcka mig för det?

Kommer i alla fall fram till Örebro helskinnad. Har dessutom lugnat ner mig för en bra stund sedan. Mamma möter mig på stationen och följer mig de tre minuternas gångväg (sjukt jobbigt...) till hennes nya lya. Febern har dock slagit till ordentligt så något vidare sällskap för mamma var jag väl inte. Äter bara några tuggor av den goda maten (mammas mat, always!) och halvligger och halvsover mest därefter i hennes sköna fåtölj. Svarar i stort sett enstavigt på tilltal, nästan oförmögen att föra sammanhängande resonemang. Hinner träffa C (mammas gubbe) i ungefär fyra minuter efter att han kommit hem från jobbet. Mamma erbjuder sig att följa med tillbaka till stationen. Jag tycker inte att det är nödvändigt och svarar att det är her call. Men mamma vet väl bäst, som vanligt. Det var nog tur att jag hade med mig nån som kunde kolla spår, förseningar och sånt medan jag kunde sitta och kallsvettas och feberyra på en bänk i lugn och ro.

Hallsbergståget (det skulle bytas) skulle avgå 17:10. Klockan blir 17:08. 17:09. Inget tåg. Ingen information. Till slut, meddelande om försening. Avgång klockan 17:14. Inga problem, fortfarande tio minuter på mig att byta. De ondskefullt lysgröna siffrorna ändras minut för minut. 17:16, 17:17, 17:18, 17:19. Jag vet inte säkert, men jag tippar att tåget rullade ut cirka 17:22. 20 minuters restid. Således framme 17:42 om inget annat oförutsett inträffar. Stockholmståget avgår 17:45. Fortfarande kvar i Örebro har jag hastat fram till 1 kl-vagnen, sista två vagnarna på tågets insida för att inte missa det. (Tåget var knökfullt, så det var inte att jag gjorde en Västeråsgubbe, utan jag hittade ingen annan plats och pallade verkligen inte att stå i 20 min.)


grått = spår
vitt = stationsyta
blått = tåg

Strax efter Kumla (sex, sju minuter från Hallsberg) meddelas det att vi kommer in på spår 5A och Stockholmståget går från 5B (markering C, skiss av berörda spår på Hallsbergs station ovan. Nedåt = söderut, dvs färdriktningen för det tåg jag färdas med). Jag kan Hallsbergs station som mina egna fickor efter tre år på gymnasiet där. Eftersom jag inte har någon lust att krypa hela den sträckan (jag sitter alltså nästan längst fram i tåget, markering A, och ska bakåt) i mitt tillstånd samlar jag kraft och går en två, tre vagnar bakåt i tåget. Hoppar av och börjar knata mot 5B så fort det går. Jag ser inget tåg på 5B, däremot ser jag halvvägs (markering D) hur en diger hop människor vänder. Tittar bakåt och på spår 4 (parallellt och bredvid 5A) står 1745-tåget mot Sthlm. Jag har plats i tåget ungefär vid markering B.

Hade jag suttit kvar på min plats hade jag kommit nästan perfekt för att bara gå rakt över perrongen (~10 meter?) in i det tågets 1kl-vagn. Dels fick jag gå en massa (säkert inte mer än 150 m, men det kändes som en massa) i onödan. "Når" loket 17:44 och stressar in i första vagnen för att gå genom tåget till rätt vagn längst bak, då tåg- och stationspersonalen ser måttligt roade ut av att jag inte springer. Har sen hunnit igenom ungefär halva första vagnen när de ropar ut att "vi blir stående här i cirka tre minuter till" (pga desinformationen och X2000-omkörningar)...

Jag har varit argare. Men det är inte många gånger. Det blev en lång historia. Punchlinen och kontentan är dock densamma: Staten ska inte köra tåg! Privatisera så att det blir någon ordning på skiten!

Och nu, till dagens issue: Har en elak svullnad, förmodligen en infektion, i benet och när Alex oroade ihjäl sig gick jag med på att åka och kolla upp det. Trots att jag svurit på att försöka utnyttja den offentliga vården i så liten utsträckning som möjligt, ringde jag ändå närakuten. Visst, du kan få en tid 17:10 idag. (Borde jag inte ha lärt mig vad 17:10 innebär denna vecka...?) Kommer dit cirka 16:55, då det inte finns mycket jag ogillar mer än människor som inte är i tid. Väntar. Och väntar. Får höra nåt mummel om halvtimmeslånga förseningar. Suckar och skickar SMS till Alex. Verkar som att de bara har en läkare där. Väntar mer. Och mer. Jag skulle kunna dra åtminstone tre side stories om vilka idioter som sitter i väntrummet.

Hursomhelst. Efter en timme får jag åtminstone träffa en läkare. Han tittar på mina ben, klämmer på dem och frågar. Jag svarar och talar om när det gör ont, och inte. Efter två minuter fäller han omdömet: Infektion! Penicillin! Recept, tack och bock, hej då. En timmes väntan, tre minuters vård. Betalt hade de mage att ta också. Skatt plus patientavgift... Privatisera så att det blir någon ordning på skiten!

Tubbin' in Dublin

Inledde min semester för ett par veckor sen, med att åka till den gröna ön och kampanja i folkomröstningen om EU:s Lissabonfördrag. Hade inte tänkt mig någon längre redogörelse, men det kändes som att det här inlägget (engelska) av Joan Marc borde spridas.

Inte bara pratar irländarna mycket märkligt, de röstar och beter sig märkligt också.

OK, nu blev det lite till... apropå att prata märkligt. Nu avser jag alltså inte gaeliska (hittepåspråk, Tolkien-style) som prompt ska ta upp utrymme på varje skylt - utan det jag anar att de vill kalla för engelska.

Man skulle, för att enkelt sammanfatta, kunna säga att irländska förhåller sig till engelska som skånska till svenska: man använder i stort sett samma ord och det är nära nära - men nånting är allvarligt fel...

Snart slut på semestern

På onsdag återinträder jag i tjänst efter två alltför korta men skönt intensiva semesterveckor. Har hunnit med ett par dagar i Dublin, middagar, fester, slappande, inköp av ny, fin stor TV, politiskt depp och en massa EM-fotboll. Så jag får vara nöjd ändå. Är inte minst oerhört taggad att se hur det har gått för de små söta anställda.

Försöker kraftigt att dämpa de återkommande impulserna att nyfiket maila nån och be om lite siffror. Jag har fortfarande semester. Sen kör vi. Oh yeah.