En timmes väntan, tre minuters vård

Också känd som "privatisera skiten".

First things first: Har haft en i stort sett skön semestervecka. Oskönt har varit att jag dragit på mig en redig packe sjukdom. Brukar bli så när jag jobbat intensivt (cirka 240 timmar i augusti) och sedan tar ledigt. Det vet jag. Men jag hoppades att någon gång få slippa det...

Icke så. Och den riktiga peaken varade ungefär tisdag kväll till torsdag förmiddag. Vad, kan man fråga sig, gjorde jag då under onsdagen? Svaret borde i alla avseenden ha varit "låg hemma och drönade på soffan, kollade film, spelade onlinespel (etc)". Det är inte rätt svar. Jag hade bokat in en tripp till Örebro för att hälsa på mamma. Icke ombokningsbara biljetter. (Helt okej pris förvisso; 300 spänn T/R - med 1 kl på hemvägen.) Och om det är någon jag inte ger bort mer pengar - även om det bara är 300 spänn - så är det staten. Staten, som snodde mer i skatt för 2007 än jag tjänade brutto hela 2006, ska få slita för mina pengar. Det måste ju jag göra...

Så jag åkte. Det gick ganska bra. Lyckades till och med somna (efter en natt med "lätt söndertrasad" sömn) någonstans i höjd med Bålsta. I Västerås (ungefär halvvägs) vaknar jag av att en hopkrympt herre i 50-talsrock och ungefär motsvarande ålder själv står och "pickar" mig på axeln med sitt pekfinger. Vresigt sliter jag ur lurarna ur öronen, låter Anselmos vrål eka ut i luften. Ögonen landar på nämnda herre efter att snabbt ha svept yrvaket över den, nota bene, halvtomma vagnen. Jag har den där platsen! säger han på äkta gnäll-västmanländska.

På "den där platsen" har jag, eftersom ingen satte sig där på någon av Stockholmsstoppen, parkerat en stor och tung papperspåse med present till mamma, min väska, en flaska vatten, dagens Expressen och en påse lakritsnappar. Blir först fly förbannad men lugnar ner mig lika snabbt: Skärp dig Tim, det är hans jävla plats. Du hade inte heller velat stå upp om du hade platsbiljett... även om vagnen är halvtom... jomen, det kan ju komma fler... jamen... inga men, packa ihop och släpp in mannen nu. Lyfter upp grejerna, ställer mig upp, låter gubben ta sin plats. Sjunker ner på sätet igen, trycker in lurarna i öronen, gottar ner mig i dagens Sportbladet och börjar så sakteliga gå ner i varv igen. Känner ett knack på andra axeln och gubbjäveln gestikulerar att han ska gå av!

Tåget börjar bromsa och vi rullar in i (En annan del av?) Köping. Det vill säga nästa stopp på resan. Tjugo minuter från Västerås. Och vagnen var som sagt halvtom när det förbannade aset klev på. Hur fan tänker man då? OK om han skulle åkt hela vägen till Göteborg, klart som fan att man vill ha sin bokade plats då. Men tjugo jävla minuter när det fanns andra platser lediga!? Var det värt att väcka mig för det?

Kommer i alla fall fram till Örebro helskinnad. Har dessutom lugnat ner mig för en bra stund sedan. Mamma möter mig på stationen och följer mig de tre minuternas gångväg (sjukt jobbigt...) till hennes nya lya. Febern har dock slagit till ordentligt så något vidare sällskap för mamma var jag väl inte. Äter bara några tuggor av den goda maten (mammas mat, always!) och halvligger och halvsover mest därefter i hennes sköna fåtölj. Svarar i stort sett enstavigt på tilltal, nästan oförmögen att föra sammanhängande resonemang. Hinner träffa C (mammas gubbe) i ungefär fyra minuter efter att han kommit hem från jobbet. Mamma erbjuder sig att följa med tillbaka till stationen. Jag tycker inte att det är nödvändigt och svarar att det är her call. Men mamma vet väl bäst, som vanligt. Det var nog tur att jag hade med mig nån som kunde kolla spår, förseningar och sånt medan jag kunde sitta och kallsvettas och feberyra på en bänk i lugn och ro.

Hallsbergståget (det skulle bytas) skulle avgå 17:10. Klockan blir 17:08. 17:09. Inget tåg. Ingen information. Till slut, meddelande om försening. Avgång klockan 17:14. Inga problem, fortfarande tio minuter på mig att byta. De ondskefullt lysgröna siffrorna ändras minut för minut. 17:16, 17:17, 17:18, 17:19. Jag vet inte säkert, men jag tippar att tåget rullade ut cirka 17:22. 20 minuters restid. Således framme 17:42 om inget annat oförutsett inträffar. Stockholmståget avgår 17:45. Fortfarande kvar i Örebro har jag hastat fram till 1 kl-vagnen, sista två vagnarna på tågets insida för att inte missa det. (Tåget var knökfullt, så det var inte att jag gjorde en Västeråsgubbe, utan jag hittade ingen annan plats och pallade verkligen inte att stå i 20 min.)


grått = spår
vitt = stationsyta
blått = tåg

Strax efter Kumla (sex, sju minuter från Hallsberg) meddelas det att vi kommer in på spår 5A och Stockholmståget går från 5B (markering C, skiss av berörda spår på Hallsbergs station ovan. Nedåt = söderut, dvs färdriktningen för det tåg jag färdas med). Jag kan Hallsbergs station som mina egna fickor efter tre år på gymnasiet där. Eftersom jag inte har någon lust att krypa hela den sträckan (jag sitter alltså nästan längst fram i tåget, markering A, och ska bakåt) i mitt tillstånd samlar jag kraft och går en två, tre vagnar bakåt i tåget. Hoppar av och börjar knata mot 5B så fort det går. Jag ser inget tåg på 5B, däremot ser jag halvvägs (markering D) hur en diger hop människor vänder. Tittar bakåt och på spår 4 (parallellt och bredvid 5A) står 1745-tåget mot Sthlm. Jag har plats i tåget ungefär vid markering B.

Hade jag suttit kvar på min plats hade jag kommit nästan perfekt för att bara gå rakt över perrongen (~10 meter?) in i det tågets 1kl-vagn. Dels fick jag gå en massa (säkert inte mer än 150 m, men det kändes som en massa) i onödan. "Når" loket 17:44 och stressar in i första vagnen för att gå genom tåget till rätt vagn längst bak, då tåg- och stationspersonalen ser måttligt roade ut av att jag inte springer. Har sen hunnit igenom ungefär halva första vagnen när de ropar ut att "vi blir stående här i cirka tre minuter till" (pga desinformationen och X2000-omkörningar)...

Jag har varit argare. Men det är inte många gånger. Det blev en lång historia. Punchlinen och kontentan är dock densamma: Staten ska inte köra tåg! Privatisera så att det blir någon ordning på skiten!

Och nu, till dagens issue: Har en elak svullnad, förmodligen en infektion, i benet och när Alex oroade ihjäl sig gick jag med på att åka och kolla upp det. Trots att jag svurit på att försöka utnyttja den offentliga vården i så liten utsträckning som möjligt, ringde jag ändå närakuten. Visst, du kan få en tid 17:10 idag. (Borde jag inte ha lärt mig vad 17:10 innebär denna vecka...?) Kommer dit cirka 16:55, då det inte finns mycket jag ogillar mer än människor som inte är i tid. Väntar. Och väntar. Får höra nåt mummel om halvtimmeslånga förseningar. Suckar och skickar SMS till Alex. Verkar som att de bara har en läkare där. Väntar mer. Och mer. Jag skulle kunna dra åtminstone tre side stories om vilka idioter som sitter i väntrummet.

Hursomhelst. Efter en timme får jag åtminstone träffa en läkare. Han tittar på mina ben, klämmer på dem och frågar. Jag svarar och talar om när det gör ont, och inte. Efter två minuter fäller han omdömet: Infektion! Penicillin! Recept, tack och bock, hej då. En timmes väntan, tre minuters vård. Betalt hade de mage att ta också. Skatt plus patientavgift... Privatisera så att det blir någon ordning på skiten!