Fem timmar kvar

Yes yes. Flyget går halv sju imorgon. Alltså måste man vara på Skavsta (jodå, än en gång blev det Ryan...) omkring klockan fem. Alltså måste man ta en flygbuss omkring klockan fyra. Alltså måste man ta en nattbuss hemifrån omkring klockan tre. Oerhört flådigt och glassigt sätt att inleda en långweekend i fotbollens förlovade land. Inte.

Två gånger har jag snart åkt nattbuss till stan. Två. En gång i oktober 2006 när jag skulle ta ett alldeles åt helvete för tidigt plan till Aten - dock, tack och lov, från Arlanda den gången. Detta blir tillfälle två. Varför går inte tuben dygnet runt alla dagar? Det är inte 1923 längre och alla jobbar inte fast mellan soluppgång och -nedgång längre. Om jag inte kan ta en taxi? Jodå, visst kan jag det. Men så slösaktig och lat är inte ens jag. Det är inte ens 100 meters promenad till busshållplatsen och bussen går utan byten till Sergels Torg på dryga 20 minuter, varifrån det är cirka fem minuter att knata upp till Cityterminalen där de silvriga regnbågsbussarna rullar ut från. Taxi där vore lite väl, va? Vi sparar den till en skön utekväll senare i vår/sommar istället.


Fokus på fantastisk fotboll. Mål i massor av makalösa Manchester (United). Och en himla massa andra anaforer jag säkert skulle kunna komma på om jag ansträngde mig. Old Trafford, Theatre of Dreams, Manchester, England. 2 februari kl 17:30 lokal tid. Manchester United - Everton. Merseyderby. Jag, Cribba och säkert 70 000 till på Old Trafford. Det kommer att bli en magisk kväll - förhoppningsvis och sannolikt värd allt strul, stress och alla bortkastade pengar.

Bakgrundsstoryn till det sista: på en Halloweenfest bestämde jag och C - som en sån där grej man ofta "bestämmer" - att den här våren var det fan dags att åka över och se United spela. Det hade vi båda suktat efter alltför länge. Så vi gjorde slag i saken i mitten av december och bestämde en match som
1) verkade intressant;
2) spelades på en "bra" dag;
3) vi kunde ta oss till och bo relativt billigt i samband med.

2 februari. United - Everton. Perfekt med måndagsmatch. Man åker till England på en söndag, stannar över matchdagen och åker hem nästa. Ryan dit, SAS direkt från Manchester I A hem. Arlanda non-stop i ordentliga säten - perfekt sätt att avrunda. Allt var frid och fröjd fram till i söndags. Då behagade Everton och lokale storebrorsan Litterpool spela oavgjort i FA-cupen, något som enligt dess antika regler renderar omspel. Alltså flyttades den viktiga (ja) matchen till 31 januari. Småpanik.

Dels tvingas jag missa en och en halv jobbdag extra. Sen fick jag ett helsike den här veckan med att inte sy ihop ett hjälpligt fungerande bemanningsschema för helgen och måndag-onsdag nästa vecka. Dessutom behövde vi boka nya flygbiljetter dit (20 spänn billigare att boka nytt än att boka om), ringa hotellet och fråga om vi kunde byta datum (med resultat att vi får betala ungefär samma pengar men får sämre standard), avbryta incheckningen till första ditflyget, checka in på nytt, köpa biljetter till flygbuss i Sverige och flygbuss i England.

Nu är den stressen över i alla fall. Nästa gnagare är hur hemresan ska lösas. C har tack och lov en släkting som jobbar med att köra luftbuss så han kan glida hem när han vill för rimliga pengar. Jag har inte riktigt samma situation. Och jag är måttligt pigg på att skänka åttahundringen den första biljetten kostade plus ytterligare 2xGustav Vasa till statens flygbolag för en ny biljett. Det går i stort sett på ett ut (och även om jag går back får jag ändå två dagars semester till) att ta tåget till London (och sen tillbaka för hemresan) och bo hos någon man känner - eller t o m, har jag räknat ut, att bo på ett billigt B&B om man lever halvsnålt i övrigt.

Nu är jag förvisso katastrofalt dålig på att leva halvsnålt just när jag har semester, men ärligt talat skiter jag i. Okej, resan gick på 1500 mer än beräknat. So what? Hellre det och faktiskt njuta av det, än att bara bittra över att kasta varenda krona i sjön. Sen är det alltid (okej, men oftast) kul att träffa andras släktingar och/eller gamla kompisar. Framförallt när man gör det utomlands. Av nån anledning.

Soft, nu har jag slagit ihjäl ytterligare en kvart på att redogöra för mitt liv den senaste veckan. Bara cirka fyra och en halv timme kvar nu.

Jag tror jag fortsätter svamla, således. Jag är grymt besviken på vår engelska systerkedja som har ett vansinnigt dåligt (läs: obefintligt) system för att kontakta enskilda butiker. Jag tänkte fjäska till mig en schysst rabatt på en SonyEricsson-laddare "U.K. Standard" mailledes. Det gick inget vidare. Jag får väl helt enkelt knata in i en butik och förlita mig på mitt vanligen så välsmorda munläder. Det brukar generellt gå bra - men chances are, förvisso, att jag springer in i en säljare ännu duktigare än jag själv. Det bådar i så fall inte gott. Sådär, ytterligare fyra minuter till nerräknade.

Jag kommer att vara kontaktbar på Skype från och till, beroende på tillgång till WiFi-spots i Manchester och London. Annars, vänligen ring inte. Ha det bra. Det ska jag ha. Två minuter till borta.

Ärtor.