Två dagar hos vården

Benet blev inte bättre, trots en veckas knarkande av allergipenicillin. Sökte upp Liljeholmen igen i måndags, delvis för att kolla benet men också för att få nåt mot den envisa hosta som parkerat i halsen. Det är rätt skönt att få sova om nätterna.

Mitt ben och jag remitterades, efter en timmes väntetid på blodprov (tre nålstick - jag hatar nålstick) och miljoner gnälliga panchisar som var där för nåt ödletest, till SöS. Det enda som är värre än panchisar på väg ombord på kollektivt färdmedel eller där det finns gratissaker, är panchisar på vårdcentral. Du vet varför. Man borde införa åldersgräns på allmänna vårdcentraler. En miljard plus, vänligen vänd dig till dinosaurieakuten.

Till SöS således. Blev inskriven vid 16-tiden, fick åka hem strax före 23. Jättekul. Särskilt som Men, om inte annat hann jag botanisera i ungefär halva den svenska tidningsfloran under alla väntetimmar mellan blodprov, sprutor, läkarsamtal, klämma-på-ben och så vidare. Igår hann jag vara både förvuxen fjortis (Glamour), 17-årig bonnlurksfjant (Bilsport), sosse (Aftonbladet), folkpartist (Expressen), fattiglapp (Metro), desperate housewife i 32-årsåldern (Hus & Hem), DN-kulturare (Lasermannen på ljudbok, ett enda kapitel innan headsetet dog), 104-årig tant från Eksjö (Hemmets Journal och superfattiglapp (måndagens Metro). Fördomar, moi? Icke. Det jag skriver är ju sant...

Summa nålstick: Nio. Tre blodprov i vardera armveck och två på vänster hand plus en spruta.

Idag var jag åtminstone förberedd. En av böckerna jag beställt hade kommit, så jag svängde förbi och plockade upp den innan jag gled in för min planerade röntgentid. 100 sidor ungefär hann jag avverka under hela dagen. Lite försenat fick jag komma in till strålningsrummet. (Och folk klagar på de maskiner jag jobbar med? Pfft...) La mig på en brits och fick veta att nu skulle det bli mera leka nåldyna. Tydligen måste man ha någon kontrastvätska (som, vill jag minnas från barndomen, är svindyr). Då är det ju lämpligt om man hittar ett bra kärl på första försöket - om man har en patient som tycker att stickande saker är obehagliga.

Tyvärr är det en grej man inte kan säga till vårdpersonal, att man inte direkt tycker om det. Genast ska det ömmas och daltas. Jag förstår dem förvisso, de träffar antagligen på en ganska stor hög fobiker varje dag. Jag är inte ett dugg rädd för sprutor/nålstick och de gör inte ont - men av nån anledning tycker jag att det är maxat obehagligt.

Jag försöker alltså slappna av och bara ta det lugnt medan personalen jobbar. Ett stick. Aj. Så, nu är inte det ett problem längre. Stick två, pffuuuu, gjorde faktiskt lite ont. Inget kärl nu heller.

- Vi kommer behöva sticka på insidan av foten, uppe vid tårna. Det här kan göra lite ont.

(Grattis, ni har just vunnit pris för dagens sämsta kommentar! Det enda som gör att jag inte är downright rädd för nålar är just vetskapen om att det inte smärtar. Jaja, inga problem, djupa och lugna andetag bara...)

Det gjorde lite ont. Och med lite menar jag förbannat helvetes jävla kuk-mega-ont. Det var om inte den värsta så åtminstone topp 5 värsta smärtan jag någonsin upplevt. NÅGONSIN. Om de träffade en nerv eller vad som hände har jag ingen aning om. Men något liknande har jag aldrig varit med om. Undrar om jag snart är stickrädd på riktigt...?

Så de fick helt enkelt använda andra metoder för att kolla hur mitt ben mår. Efter ytterligare totalt cirka tre timmars väntan, ett blodprov, en spruta och två antibiotikumpiller till så fick jag äntligen gå hem. Före 19 idag, till och med! Wow!

Summa nålstick: Fem. Tre sprutförsök i foten, ett blodprov i fingret och en spruta.

Totalt fjorton nålstick och ett duktigt antal hundralappar för besök och mediciner. Verkligen de roligaste två dagarna i hela mitt liv....