2009-06-13

Och hur hände det här?

Eftersom du som läser just nu, bevisligen kan hantera informationssamhällets viktigaste redskap - och förstår svenska - lär du knappast ha missat "Sturebymordet".

(Inledande parentes: i motsats till vad du kan komma att tro när du läser nedanstående vill jag starkt poängtera att jag håller principen om oskyldig till dess att motsatsen bevisats extremt helig. SÄRSKILT när det gäller 16-åringar.)

Själv var jag, det ska erkännas, måttligt intresserad de första dagarna. Jo, det är så med den förstörda värld både du och jag är en del av, att man blir faktiskt avtrubbad. Oavsett om man vill det eller inte. När inte ens ett mord "på öppen gata", "i dagsljus" (även om det var i skogen och det hade börjat skymma) bara någon mil hemifrån direkt får en att bli helt utom sig av förskräckelse, då är det ett allvarligt tecken på allvarlig avtrubbning.

Men i takt med ökad rapportering ökade också mitt "intresse" och jag började läsa på mer och mer om det. Nej, jag är inte en sådan som stannar till vid olyckor för att titta. Men det här engagerar mig, om uttrycket tillåts.

Min innersta känsla är faktiskt varken vrede eller bestörtning, utan mer... förvåning. Hur i hela helvete kan en sån här grej hända? På vilket sätt har världen ändrats så mycket att två personer som inte ens har gått ut högstadiet kan bestämma sig för att döda en jämnårig person; en människa av kött och blod; som man dessutom känner; som man går i samma skola som?

Nog fan kan man tänka, kanske till och med önska med glödande hat, att man ska ha ihjäl någon. Absolut. Jag är helt övertygad om att jag själv SMS:at andra med både mer och mindre seriösa önskemål om någon annans frånfälle. Framförallt och absolut när jag var 15-16 och en förhållandevis aggressiv person (jämfört med idag).

Jag minns särskilt ett avskum till människa som gick i en parallellklass till mig på högstadiet. Jag la ner så otroligt mycket energi på att verkligen hata (trodde jag då i alla fall...) och önska livet ur henne. Med 99% säkerhet var det förmodligen vice versa också. Och det fanns säkert ytterligare andra som tyckte precis samma sak om mig. Lägg därtill alla perifera personer man önskat livsgnistan ur; människor man inte känner personligen, typ "alla nazister", "fransmän", "kaxmuppar på stan"... etc, etc.

Men, och det är ett väldigt stort men, inte aldrig no way inte ens nära eller nästan och inte en snöbolls chans i helvete att vi skulle planera och genomföra ett MORD på någon annan. Det... fanns, liksom inte. Generationsfråga? Nja, alltså, i all seriös mening ingår väl jag och min namne (han som åtminstone på Flashback utpekas som den misstänkte mördaren) i samma generation. Men jag tror inte, även om min årskull innehåller en stor drös galenpannor, att det här skulle ha hänt bland oss 2001.

Vi hade också triangeldramer (ta det för vad det är i 16-åringars huvuden), svartsjuka, ogillanden, mobbning, "skogsfester", folköl och häxblandning, SMS (vi var väl till och med första högstadieårgångarna med SMS?), slagsmål och dumma grabbar som gjorde som tjejerna sa. Vi hade kanske inte Facebook men vi hade Lunarstorm och Hångelguiden (det som kidsen idag alltid tror har hetat Playahead). Vi hade väl så lagom börjat med MSN även om det i huvudsak var ICQ som var the shit. Alltså, inte särskilt stor skillnad på niorna anno 2001 och -09. Men inte fan mördade någon av oss någon annan. Än mindre var det väl någon som drog upp seriösa riktlinjer för ett avdagatagande - som det kan heta i tongångar anno 1909 - av någon annan.

Så, igen: HUR I HELVETE HÄNDE DET HÄR?

Även om man inte accepterar det, så kan man ändå "förstå" dödsfallen Riccardo Campogiani och Marcus Gabrielsson. Fylla, fajt, vårdslöshet och "tuffa killar" (läs: fega jävla as). Sånt har alltid hänt och kommer nog tyvärr alltid fortsätta hända. Men ett kallblodigt planerat och utfört MORD, av två 16-åringar, på en tredje 16-åring... I'm speechless.

* * *

Nästa punkt: förutsatt att de två som häktats är skyldiga (enligt kvällspressen har killen i alla fall erkänt) och döms, så kommer de sannolikt dömas till det strängaste straff som lag och praxis medger. Det vill säga, fyra års sluten ungdomsvård. VAD ÄR DET FÖR JÄVLA TRAMS?

Nej, jag är inte alls för att slänga in en 16-åring på Kumlas säkerhetsavdelning (även om han enligt de förvisso inte alltid säkra källorna på Flashback är en rätt biffig typ), men vad fan... fyra år? Den mördade Therese skulle väl ha levt i säkert 60 år till? Fyra år? FYRA ÅR? För MORD?

Kan man begå en vuxen persons brott kan man ta en vuxen persons straff. Så jävla enkelt är det.

Aftonbladet har idag en artikel om 17-årige Niklas (läs; det är omöjligt att inte bli berörd) som efter ett (ett!) slag i huvudet i ett bråk för två år sedan lider av grava neuropsykotiska symptom. Niklas är kvar på vårdinstitution. Han är "dömd" till förmodligen ett livslångt lidande. Killen som slog är ute, som en fri man (läs: fegt jävla as). Något års sluten ungdomsvård. För GROV MISSHANDEL? Vafan?

Kan man begå en vuxen persons brott kan man ta en vuxen persons straff. Så jävla enkelt är det.

* * *

Jag har också läst ett par av de 2000 kommentarer som lämnats till sista inlägget på Therese Johansson Rojos blogg... och man blir nästan än mer förstummad.

Jag tror att det kan vara skön, om än minimal, lindring för hennes anhöriga att läsa alla kondoleanser, men går det inte lite över styr när nästan alla skriver typ "inte för att jag kände dig, men du verkar fin"...?

Sen finns det ju snäppet värre... alla hungriga jävla nätgamar som tar tillfället i akt att länka (läs: göra reklam) för sina egna skitbloggar.

Och ytterligare en grad ner i helvetet, trollen som skriver helt okänsliga och utstuderat elaka inlägg. (Jag tolkar det som att det är antingen rena idioter, eller den anstiftansmisstänkta tjejens kompisar.) Folk säger ibland att jag saknar empati. Uppenbarligen är jag långt ifrån värst. Tyvärr tror jag att det i juridisk mening inte kan klassas som brott mot griftefriden - men det borde! Annars känns spöstraff rimligt. Minst.

* * *

Avslutningsvis: Jag har full förståelse för Therese kompisar som hänger ut de häktade personerna till höger och vänster, skriver hatiska saker om dem lite varstans på nätet och så vidare - men det är inte okej heller. Jag vet helt och hållet vilka de misstänkta är. Med hjälp av Google, Flashback och Upplysning.se är det rätt enkelt. Men det är inte min sak att publicera namn och så. Läs själv om du är nyfiken. Oskyldig till dess att motsatsen bevisats.

Jag hoppas för deras skull också att de vet att det kan vara lika mycket förtal att hänga ut en skyldig person som brottsling, som en oskyldig. Det är inte skulden i sig som avgör om det är förtal.

Inte för att jag en sekund tror att jag själv hade tvekat en sekund på att riskera ett halvår i fängelse för att få chansen att hänga ut min kompis mördare (antagligen vet kidsen betydligt mer än både polis- och åklagarmyndigheter) trots mitt annars rätt solida rättspatos, men ändå. Jag hade åtminstone varit beredd på att ta en vuxen persons straff för en vuxen persons brott.

Jag tror inte på himmel och helvete, men jag hoppas verkligen att Therese Johansson Rojo kommer till det förra stället, om något sånt existerar. På samma premisser är det redan rätt avgjort var de skyldiga hamnar...

Etiketter: ,

2 kommentarer:

Anonymous JiMZ sa...

Jag har inte svaren/svaret du söker(HUR I HELVETE HÄNDE DET HÄR? mfl)
Men några frågor har jag.



1. Du skriver "Kan man begå en vuxen persons brott kan man ta en vuxen persons straff. Så jävla enkelt är det."

*En vuxen persons brott? - Spännande, hur tänker du när du skriver så?


2. Du skriver även "Något års sluten ungdomsvård. För GROV MISSHANDEL? Vafan?"

* Vad föreslår du för straff istället?
* Vad tänker du att det straffet ska ha gett när det är klart(Om du tycker att man ska få komma ut över huvud taget dvs)?



”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
(Ur Dr.Glas)

2009-06-14 13:30  
Blogger Tim sa...

1. Mord känns inte som nåt som kids håller på med. Och för att ta en annan människas liv, planerat och uppsåtligen, så kan det aldrig räcka med fyra års inlåsning som straff. Oavsett gärningsmannens/-männens ålder.

2. Jag föreslår för grov misshandel flera års sluten ungdomsvård eller fängelse. That simple. =)

Ett frihetsberövande straff ska dels bestå av det man kallar kriminalvård; få gärningsmannen att inse att det han (jag skriver han, eftersom det statistiskt är en han) gjort är fel; få honom att förhoppningsvis ångra sig men åtminstone få honom att aldrig vilja skada en annan människa igen.

Men inte alls oviktig är den andra komponenten: det ska vara ett straff. Samhället ska visa att vi inte tolererar att man begränsar andra människors frihet och integritet - eller tar deras liv.

Framför allt i fall där offret får ett värre "straff" än någonsin gärningsmannen, är det extra viktigt att markera. Om någon av dem förtjänar att få sitt liv förstört är det knappast offret (i de flesta fall åtminstone).

Vård _och_ straff. Inte bara det ena.

2009-06-14 13:52  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida