Gaza, inte Bromza

Låt mig bara inleda med följande: jag hatar krig. Jag hatar krig, vapen, slagsmål och allt annat tänkbart våld som inte utförs med den i mina ögon ovillkorliga nödvärnsrätten som grund.

Fortsättningsvis vill jag bara säga att jag håller på att spy på den mediala intifada som råder i Sverige (och säkert hela världen - men jag läser inte särskilt många utrikiska tidningar regelbundet) nu. På debatt- och ledarsidor, kulturuppslag (framförallt!), insändarplats och i TV:s morgonsoffor. Överallt pratas det om Stora Stygga Israel, deras "omänskliga" attacker och "vidriga" politik. Israelkritiker och/eller -hatare syns och hörs överallt. Palestinas (eller snarare Hamas) kritiker sparkas från statliga verk för sina åsikter.

Sorry, men den riktiga världen är ingen Bamsetidning. Den som är stark måste inte alls nödvändigtvis vara snäll. Inte om den klene jäveln i sammanhanget ideligen skjuter Qassam-raketer mot den starkes bostad.

Jag betvivlar egentligen inte för en sekund att Israels offensiv är allomfattande, hårdför och extrem - men jag har ärligt talat svårt att tro på "övervåld" när vi stuffmatas med den infon i varannan mening, i varje tidning. Det känns ungefär som när en politisk rörelse ständigt bräkar sitt huvudbudskap, för att det ska sjunka in hos folk - för att göra sina åsikter till de rätta, oavsett den egentliga sanningshalten. Jag lider med de som förlorar sina barn, föräldrar och vänner - självklart. Men - svensk media blockerar mycket av mina sympatier för de civila dödsoffren (på båda sidor). Cyniskt? Visst, men sorry: även civila dör i krig. Vapenvila; vapenstillestånd och - helst - verklig fred är naturligtvis ALLTID (ja, ALLTID!) att föredra, om valet ges. Då slipper man civila offer. Nu är dock så inte fallet. Nu råder krig. Och jag har en dagishemlighet att avslöja för den samlade svenska press- och vänstermaffian: Det är inte ens fel att två träter. Hört den förut?

Och, för att vara ännu mer krass och cynisk (dock inte mer cynisk än de Hamasföreträdare som bör hållas ansvariga för vapenvilans uppbrott): Klart som fan att Israel inte kan avstyra attacker mot områden där någon annan säger just här kan ni väl låta bli att bomba?
(IQ-test för kommunister: gissa var Hamasföreträdarna skulle gömma sig om en eller flera byggnader utsågs till fredade zoner?)

För att ta en till synes abstrakt jämförelse:
I Sverige bor svenskar. I Norge, Finland, Danmark och baltstaterna bor huvudsakligen olika grupper av folkslaget nordeuropéer. Etniskt och kulturellt ganska lika folkslag, men det finns en historisk och antropologisk fiendskap mellan folkslagen (även om den i dagsläget mest existerar på regeringsnivå).

För något år sedan uttalade sig Finlands president Vanhanen om Sverige med orden det borde utrotas från världskartan! och det är ungefär alla andra grannländers officiella eller inofficiella ståndpunkt också.

Om inte dagligen, så åtminstone veckovis eller månatligen, roar sig en cynisk, dansk rörelse kallad Normo (Nordeuropeiska motståndsrörelsen) - vilken nyligen också framröstades till styrande parti i Danmark, mest tack vare sin antisvenska agenda - med att urskillningslöst avfyra missiler och raketer mot södra Sverige och då främst de skånska städerna.

I södra Norge har nätverket Gudapartiet sin bas. De samarbetar tätt med Normo och proklamerar ofta för den som vill lyssna att svenskar är avskum, att det är alla nordeuropéer och troende kristnas plikt (oavsett vad den enskilde nordeuropén tycker och tänker) att mörda dem som råttor. För något år sedan barrikaderade de sig några städer alldeles vid riksgränsen och började skjuta in mot svensk mark. Återigen, helt urskillningslöst.

Till slut tröttnar svenskarna och dess regering på de ständiga verbala och paramilitära attackerna. Alla svenska partier sluter upp bakom regeringens ståndpunkt att slå tillbaka. Sahlin och Reinfeldt visar större enighet än de eller deras partier någonsin gjort förut. Sverige har tappat tålamodet med att ständigt hotas av förflugna raketer, den allmänna psykiska press det utgör att Finland kan ha utvecklat kärnvapen att användas mot Sverige (eller Storbritannien, Sveriges till synes enda vän på världskartan).

Sverige slår tillbaka. Man börjar med att bomba Ålborg och Köpenhamn. Sen tar man vattnet och Öresundsbron och iscensätter ett fullskaligt krig. Man vill helst inte att vanliga, hederliga danskar ska behöva stryka med - men man har helt enkelt inget val. Minsta tecken på svaghet så kommer de nordeuropeiska staterna och terroristgrupperingarna att likt en kamphund ta det som en invit att hugga till. 90% av svenska folket stöder kriget även om de helst vill leva i fred (och ifred). Svenskarna orkar helt enkelt inte mer.

Man gläds åt att äntligen kanske omvärlden inser vår desperata situation, när vi till och med tvingas skicka in våra knappt byxmyndiga militärer i fullskaligt krig. Icke sa Nicke. Resten av världen tävlar i att högst och skrikigast fördöma "det svenska övervåldet":

Sverige har dubbelt så många invånare som Danmark!

Nordeuropéerna var där först! Sverige ockuperar dansk mark!

Det var Sverige som började, de kan inte kalla det självförsvar!

Sverige får inte slå lilla Danmark, de har ju stöd av stora, starka Storbritannien!"

...och från Storbritannien hoppas de saktmodiga svenskarna på kanske lite, lite stöd. Nepp. Knäpptyst. Åtminstone till den tillträdande premiärministern skruvar obekvämt på sig och ger en enda kommentar till media: Om skolor bombas och civila skadas, är det olyckligt. Det är allt.

Utsatt läge? Icke då. Vi förtjänar det bara, eller hur?

Allvarligt - det får mig att kräkas.

Nu är de sådär dumma igen

Klickade mig runt lite på Anarchopedia nu på morgonen. Och som så gott som alltid när jag läser vänstergrejer på nätet blir jag sådär mysigt upprörd. Ibland för att jag chockas över hur människor kan resonera på ett visst sätt, ibland för att de bara är dumma i huvudet. Idag det senare.



Anarkismen är en ideologi som, ska vi säga, inte ligger helt långt från min egen världssyn. Jag hatar dock bara när den kidnappas av folk som inte har en jävla aning om vad den innebär. Man skulle kunna jämföra det med när svensk politisk elit kallar sig feminister hellre än realsocialister (för att det klingar bättre), när de bombglada kallar sig neokonservativa (för att det klingar bättre), när Mp:s vänsterfalang kallar sig gröna hellre än trädgårdskommunister (för att..) och inte minst då, när nykommunister kallar sig anarkister. Klart jag fattar att man hellre vill se sig själv som en frihetskämpe än en diktaturkramande, blodspillande fascist. Inget konstigt.

Men, kompis, det spelar ingen roll hur många gånger du slaviskt upprepar att "anarkismen är kommunismens slutmål" eller "kommunismens mål är att avskaffa sig själv". Has not happened, does not happen, will not happen. Kommunism är kommunism och anarkism är anarkism. A = A. CP = CP.

Och vad har jag då för belägg för att det förhåller sig så, då? Att anarkismen som begrepp och rörelse får utstå att uppblandas med diverse olika röda strömningar (sätt två trotskister i ett rum tillsammans så har du snart tre olika falanger)? Well, ett ganska bra är att räkna 1+1=2.

På Anarchopedias huvudsida står följande att läsa:
Anarchopedia är en anarkistisk encyklopedi som behandlar anarkism-relaterade ämnen.

Anarkism alltså. Återigen: raka motsatsen till stora byråkratikolosser och politiskt förmynderi.

Detta fick jag fram genom att slumpa sidor. (För dig som inte orkar klicka: det är Mona Sahlins "egen" sida.)

Anarkism alltså. Ännu en gång: raka motsatsen till stora byråkratikolosser och politiskt förmynderi. Låter det som någonting som har det m i n s t a med något av de svenska riksdagspartierna, och framförallt socialdemokraterna, att göra? Nää, inte direkt.

Det är okej att höra av er om ni vill ta en riktig diskussion om vad anarkism är. Till dess kan ni väl bara lägga ner, eller åtminstone försöka med lite intellektuell hederlighet?

Do it over, do it right!